Det finns inget som retar oppositionens största parti som när de nya Moderaterna kliver in på Socialdemokraternas tidigare domäner. Därför gör Moderaterna det gång på gång, steg för steg – för att retas och för att säkra den nya väljarbasen.
Moderaterna öppnar dörren för höjd a-kassa och samtidigt för sänkta arbetsgivaravgifter. I gengäld får fack och arbetsgivare komma på kafferep hos finansministern och bjuda på något i retur. Det där försökte även Göran Persson med på sin tid, men det slutade bara med att de partinära krafterna smilade med och övriga tackade för kaffet utan att lova något.
Allt följer planen. Skillnaden mellan Moderaterna och Socialdemokraterna ska reduceras till den spelplan som Moderaterna helst vill ha, beskattningen av eget arbete. Moderaterna utesluter höjd skatt för läraren, sjuksköterskan och ekonomiassistenten, det kan aldrig Socialdemokraterna lova.
De senaste positionsförflyttningarna hade varit svårare att göra med ett starkt oppositionsparti. I stället är Socialdemokratin en djupt skakad kraft i svensk politik. Det är inte bara en ledarskapsfråga, även om chanserna att vinna val med den värdeburna sociala demokraten Håkan Juholt i täten borde vara små. S-krisen är en följd av ett kompromisspartis sönderfall i fraktioner. Det här kritiserar förre statsvetarprofessorn Olof Ruin, när han i en debattartikel (DN 23/10) oroligt och närmast frustrerat frågar varför talangfulla politiker inte vill leda det som länge var landets dominerande parti.
Det gamla är historia. När partiet kallar tackar några nu faktiskt nej på allvar, inte bara som ett spel för gallerierna. Därför fick Socialdemokraterna Håkan Juholt, den minsta gemensamma nämnaren mellan alla fraktioner. Det utnyttjar Fredrik Reinfeldt och Anders Borg nu till fullo.