Demian höll hov på visfestivalen i Västervik

När årets festival, det var 45 år sedan de första visartisterna steg upp på scenen i den intima Stegeholms ruin, så var publikens gillande av Lars Demians och hans medmultimusikant David Tallroth fullständig. Publiken stod upp i bänkraderna och sjöng etsradören Demians lov och han hade redan innan bedyrat att publiken i Västervik är den absolut bästa. Men vem hade kunnat ana att det kunde bli sånt drag av en sångare på gitarr och en på bastuba/trumma? Lars Demians sätt att sticka ut i texter gör också att han känns oberäknelig, man får tänka till, är han sarkastisk eller driver han bara med oss?
När det är så här, när publiken, stämningen och artisten är på samma våglängd blir upplevelsen extra stark och då är landets äldsta Visfestival också den bästa.
Men så är det inte alltid och det beror i synnerhet på vädret, ibland artisterna, ibland arrangören som sätter samman ett kvällspass med ungefär likadana artister, och ibland på en skränig publik.
Vid årets första festivaldag, torsdagen, öste regnet ned och vinden piskade in från sidan. Drygt 700 hade ändå bänkat sig, men det betydde också att det var närmare tusen tomma platser. Publiken borde erhållit tapperhetsmedalj som satt kvar i över fem timmar.
På fredagen fick Sanna Carlstedt, från Julita, oss att skratta och sjunga den skrattande polisen. Jack Vreeswijk avslutade kvällen och tusan vad han utvecklat sin röst. Han har omfång från mörkt raspigt till len och spröd.
Tidigare på kvällen hade Bengt Sändh, mest känd från 1960- och 70-talet för sina fräcka visor, tilldelats Visfestivalens stipendium till Fred Åkerströms minne.
Slutligen; festivalen avslutades i en fullsatt ruin med Carl Johan Vallgren. Innan dess hade Tommy Nilssson och CajsaStina Åkerström lågmält och finstämt spelat, men när Vallgren intog scenen så svängde de rejält. Det var sånt drag så segelmasterna utanför ruinen gungade i takt i den stjärnklara natten.