I reaktion på kravallerna i London diskuterar brittiska politiker nu att inskränka möjligheterna att kommunicera via sociala medier, som Facebook och Twitter.
I dagarna ska premiärministern, David Cameron, inleda samtal med företagen för att diskutera deras ”ansvar” för upploppen.
Redan idag är Storbritannien ett skräckexempel på en övervakningsstat som svällt över alla brädder, med kameror i varje gathörn och massiv datalagring av folks kommunikationer. När företaget Privacy international 2007 gjorde en ranking av olika länders respekt för personlig integritet hamnade britterna på västvärldens jumboplats, med nöd och näppe bättre än Kina. Med inskränkningar i sociala medier verkar Cameron vilja slå även dem.
För den unga generationen är Facebook och Twitter inte annorlunda än telefonen och brevet. Vill man kommunicera är det dem man använder.
Snabbheten i de nya medierna har dessutom varit avgörande för den arabiska våren och har i London använts för att skapa medborgargarden och samla frivilliga städningspatruller. Att människor kan kommunicera är ingen styggelse.
Att hindra den fria informationen är diktaturernas sätt att klamra sig fast vid makten. Därför hindrades sociala medier i Mubaraks Egypten, folksamlingar förbjuds i Lukasjenkos Vitryssland och internet censureras i kommunistpartiets Kina.
Den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta brukar det heta när staten vill sträcka ut sina tentakler över människors privatliv. Men när enskilda personers möjlighet att dela information förhindras frågar ingen vad staten har i sin påse.
Om det brittiska parlamentet gör verklighet av sina planer är deras syn på integritet och fri information inte bättre än Mubaraks eller Gadaffis. Hoten mot demokratin kommer inte alltid utifrån, ibland har de majoritet i folkvalda parlament.