Världen har följt den folkliga resningen mot Egyptens störtade president Hosni Mubarak, och imponerats av det egyptiska folkets mod, och förmåga, att genomföra en fredlig revolt.
Kairo är arabvärldens kulturella hjärta, att protesterna skulle ge chockvågor genom regionen var väntat. Den första dominobrickan föll visserligen i Tunis, men det är händelserna på Tahirtorget som på allvar kan förändra den arabiska världen.
Med all respekt för det tunisiska folket; Tunisien en perifer stat, utan större realpolitiskt inflytande. Egypten är västvärldens främsta allierade i arabvärlden. Det var Mubarak, som USA satsade sin politiska prestige på i flera decennier. Det var i Kairo, som Barack Obama vände sig mot den muslimska världen. Nu är Hosni Mubarak borta.
Om två år kan Obama vara försvunnen.
De arabiska revolterna skiljer sig från de senaste årens revolutioner i Östeuropa. Till skillnad från orangea revolutionen i Ukraina, och rosenrevolutionen i Georgien, har protesterna mot Ben Ali och Hosni Mubarak haft en bredare folklig förankring.
Storstad står inte mot landsbygd; akademiker står inte mot arbetare. Beskrivningen att Egypten genomgått en Twitter-revolution är en snäv förenkling av en, mot sociala medier ängsligt sneglande, internationell press. Det är nyhetskanalen al-Jazeeras roll som har varit avgörande.
Men styrkan i de arabiska protesterna riskerar att bli dess svaghet; folkliga uppror, utan tydliga ledargestalter, tenderar att leda fram till politiskt kaos. Den liberala demokratikämpen Mohamed El Baradei har redan deklarerat att han inte är intresserad av att ställa upp i ett fritt val. Hans scen var upprorets och återkomstens.
Därmed är risken stor att Muslimska brödraskapet – likt Hizbollah i Libanon och Hamas i Palestina – träder fram som den fattiga befolkningens samlande kraft. Det är inte säkert att så blir fallet, men västvärldens syn på brödraskapets socialkonservativa agenda präglas än så länge av en stor dos naivitet.
Mardrömscenariot är Algeriet. Algeriet skakas sedan början av 1990-talet av ett blodigt inbördeskrig. Islamistiska Front Islamique du Salut (FIS) höll på att ta makten i någorlunda fria val. Armén grep in, islamistiska plattformer förbjöds och Algeriet kom i stället att utvecklas till Nordafrikas främsta producent av inhemsk terrorism.
Det är lika sannolikt att Egypten, med en stark och sekulär armé, går Algeriets väg, som att de gryende protesterna i Alger, följer händelseutvecklingen i Kairo. Och i Algeriet tvekar inte armén att möta demonstranterna med våld.
Detsamma gäller för övrigt Muammar Gaddaffi i Libyen.
Rom byggdes inte på en dag. Det kommer, i bästa fall, ta generationer att etablera demokrati i arabvärlden. Men även om mycket av utvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern gått åt fel håll, under större delen av 1900-talet, finns inga skäl att omöjligförklara en demokratisk vår.
Däremot har västvärldens intellektuella ett ansvar att ifrågasätta om folkets vilja, kommer att leda till en demokratisk arabvärld. Hittills finns betydligt fler exempel på motsatsen.