Den ena sidan ser hot, den andra möjligheter

Den ljusnande framtid kan bli vår, sade centerledaren Maud Olofsson i sitt anförande i partiledardebatten. När statsminister Göran Persson (s) äntrade talarstolen lyfte han i stället fingret och varnade för den hotfulla framtiden. Men var inte alltför skraj över det.
Samtliga hotbilder mot samhället som Göran Persson anför, handlar om att socialdemokraterna riskerar att förlora makten. Det är ett navelperspektiv av stort format. Mest beklämmande är det dock när statsministern inte drar sig för att antyda att alla som kritiserar svenska förhållanden och den så kallade svenska modellen är opatriotiska och helst bör peka ut ett annat land att leva i. Det är en argumentation som verkar vara lånad från George W Bush.
Statsministern har däremot fog för att påminna om att den globala utvecklingen i allt högre grad sätter svensk arbetsmarknad och samhällsekonomi inför tuffa utmaningar. Denna bild delar han med den borgerliga alliansen. Jobb kommer att försvinna och behöver ersättas av nya.
Det är alltså företagarnas och arbetstagarnas kompetens och förmåga som är nyckeln till att klara påfrestningarna. Men det är inte tillräckligt i sig, vilket alltså Maud Olofsson underströk. Livskraften i näringslivet, förmågan att ta tillvara och dessutom belöna skaparandra och driftighet, spelar avgörande roll. Detta är dock vad socialisterna blundar för, allt vad de kan.

Sverige behöver hitta styrfart igen. Oavsett vilken regering som styr efter 2006 års val väntar det stora utmaningar. För den politiska debattens vitalitet vore det bra om nästa partiledardebatt slapp tugga om ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna ännu en gång. Alliansen måste enas om en gemensam ståndpunkt.
Då blir det omöjligt för socialdemokraterna att försöka dölja det oregerliga tumultet på vänsterkanten. Där viner ju smockorna så gott som dagligen och osämjan styr.

För det är ju inte socialdemokraterna med sina cirka 35 procents väljarstöd som idag är alternativet till den borgerliga Alliansen. Det är socialdemokraterna i allians med åtminstone miljöpartiet och vänsterpartiet.
Vilket regeringsalternativ är det mest framtidsinriktade den som bara ser hoten eller den som också ser möjligheterna? Här förefaller Allians för Sverige ha hittat sin paradgren.