Flera av uttrycken har sitt ursprung i bondesamhället – och tog sedan en naturlig plats i den arbetarrörelse som kom att prägla 1900-talet. Den för Sverige unika statsindividualismen hade inte varit möjlig, utan den bärande självbilden av en hårt arbetande befolkning, som får nödvändigt skydd av den expansiva välfärdsstaten.
Vår lutheranska, arbetsamma läggning har sina fördelar. Vi har i generationer tagit ansvar för varandra och skapat en form av solidaritetsband genom skattsedeln. Välfärdspolitiska framsteg som ATP-reformen hade inte varit möjliga, utan den sociala kontroll som har sitt ursprung i småbruken. I rakt nedstigande led är arbetslinjen en vidareutveckling av anpassningsbarhet, dygdighet och snålhet.
Baksidan av statsindividualismen är dock att staten alltid kommit före människan. Den strävsamma befolkningen har i decennier betalat stora delar av sin inkomst i skatt, i utbyte mot att offentligheten sade sig garantera en god sjuk- och äldrevård.
När så inte blir fallet, kan hela samhällskontraktet ifrågasättas.
Det svenska jämlikhetsidealet har resulterat i en av västvärldens mest sammanpressade lönestrukturer. Utifrån ett jämlikhetsperspektiv är detta en seger för den socialdemokratiska livsåskådning, som alltid trott att kapitalet går att tämja. Men jämlikheten har kommit till ett pris. Den svenska genomsnittsinkomsttagaren har en försumbar egen förmögenhet. I stället för att stimulera medborgarna att skaffa egna skyddsvästar, har välfärdsstaten stimulerat de statliga transfereringssystemen.
Den ekonomiska konsekvensen har blivit att halva Sveriges befolkning saknar personligt sparkapital på mer än en månadslön. Den svenska medelklassen är klart fattigare än i jämförbara stater. Och i få andra länder tvingas låginkomsttagare, som undersköterskor och städpersonal, betala en tredjedel av sin inkomst i skatt.
Den finska medianförmögenheten är till exempel dubbelt så hög som den svenska. Det gör Sverige mer beroende av en välfungerande offentlig sektor än vårt östra grannland. Det stora flertalet av svenskarna varken kan, eller vill, se privata sjukförsäkringar som ett alternativ.
Protesterna mot Landstinget Sörmland bör alltså sättas i ett större sammanhang. Konflikten gäller mer än en landstingsdirektör, som fått en generös löneförhöjning, och slapphänta broilers i politikens reservlag, som använder makten över den gemensamma sjukvården, för att ta sitt första steg mot riksdagen.
Insändarstormen, och de folkliga protesterna, är ett uttryck för ett brustet samhällskontrakt, vilket inte längre binder samman medborgarna och makthavarna. Och när samhällskontraktet är upplöst betalar samma befolkningsgrupp, som fick lära sig att ”Den som råd lyder är vis”, notan för andras fräckhet.
Huruvida landstingsdirektör Karin Welin höjer sin lön med 10 000 kronor i månaden är faktiskt inte huvudproblemet. Under förutsättning att Welin gör ett gott dagsverke, och löneförhandlingen följt uppsatta regler, förtjänar chefen en högre lön än den vanliga anställda. Den största utmaningen för landstingspolitikerna, är snarare att förklara varför småspararna inte får en vård i världsklass, när man indirekt har betalat för en sådan.
Här är samtliga av fullmäktiges 71 ledamöter svarslösa.
Apropå ”Den som står i skuld är inte fri”