Den flygande holländaren

Toleransen är inte bara positiv. Den som promenerat längs kanalerna i centrala Amsterdam och sett hur drog- och sexhandeln fortsätter i gryningen har även sett det öppna samhällets skönhetsfläckar. Ändå är valet enkelt: om jag kunde peka på kartan och flytta vart som helst skulle jag flytta just dit.
Men de senaste åren har något hänt med Nederländerna. Något fundamentalt i samhället förändrades i samma ögonblick som filmaren, krönikören och islamkritikern Theo van Gogh knivhöggs till döds i november 2004. Några månader senare röstade holländarna emot Lissabonfördraget. Europas mest öppna land sade plötsligt nej till EU, nej till Turkiet.
Nederländerna är på många sätt fortfarande ett föregångsland. Till skillnad från Sverige förs diskussionen kring all form av extremism utan politisk korrekthet. Det är tillåtet för vem som helst att fritt utrycka sina åsikter. I Rotterdam har resultatet blivit EU:s första muslimska borgmästare – en naturlig utveckling i en stad där majoriteten av de 600 000 invånarna är födda utomlands och minst en fjärdedel är muslimer.
Men om Rotterdams borgmästare Ahmed Aboutaleb är den ljusa sidan av den öppna debatten är Geert Wilders den mörka. När holländarna i helgen röstade i EU-valet blev Wilders främlingsfientliga Frihetsparti näst största parti. Delar av framgången ligger i Wilders person. Precis som många andra partiledare i den europeiska extremhögern är han karismatisk.

Geert Wilders har lyckats behålla Pim Fortuyns väljare och samtidigt lockat till sig nya. Hans retorik är en blandning av vänsterns protektionism och den konservativa högerns skepsis mot samhällsförändringar. Men att bara förklara Wilders framgång utifrån hans person vore att förneka att det blåser extremistiska vindar i den europeiska politiken. Med 15 procent av rösterna kommer Frihetspartiet att rita om den politiska kartan – både i Amsterdam och i Bryssel.
Geert Wilders framgång visar hur intoleransen, oavsett vem som står för den, kan växa sig allra störst i toleranta samhällen. Utvecklingen sätter därmed fingret på det europeiska idéarvets dilemma: å ena sidan motarbeta alla former av intolerans, å andra sidan låta alla som vill fritt få uttrycka sina åsikter.