Den här morgonen har Ida tagit sig en tur i skogen på sin Hrimnir. Men något går fel. Hon flyger av sin häst, landar och slår sig illa. Ida lyckas trots smärtorna larma efter hjälp, men Hrimnir flyr fältet.
När räddningstjänst kommer till platsen är den svårbemästrade terrängen delvis extremt blöt och lerig och delvis snöig. Men som tur är har man med sig rätt utrustning och rätt fordon för uppdraget. Tack vare att Ida är vid medvetande lyckas man lokalisera henne liggande bakom ett större träd vid en i övrigt skogsavverkad bergknalle. Hon oroar sig över om hon kommer kunna gå och rida igen, samtidigt som hon hör Hrimnir långt borta någonstans.
Det visar sig att hästen gått ner sig i ett kärr, men räddningspersonalen är så pass många till antalet, så medan Ida har fraktats ur skogen på vagn efter fyrhjuling till en väntande ambulans lyckas även Hrimnir bärgas med hjälp av kranbil.
Men medan all uppståndelse pågår där i skogen sydväst om Runtuna står Hrimnir en bit bort, obekymrat tuggande på en gran. Det var nämligen ”bara” en övning den här gången och hästen i kärret var bara en tung stock den här gången.
– Vi har ju drömmar om att köpa in en ”häst” som man kan fylla med sand eller vatten, men det kostar ju pengar, konstaterar Christian Lalin som leder övningen och är nöjd med hur kollegorna hanterar situationen.
Hur ofta får ni åka på sådana här larm på riktigt?
– Jag har faktiskt aldrig varit med om det här uppe, men när jag jobbade i Norrköping var det en gång, erinrar sig Christian.
Han får hjälp med statistiken av kollega Johan Lindqvist som håller upp fyra fingrar, i ungefärligt antal djurräddningar per år.
Vet man säkert vad man måste ha med sig i fordon och utrustning?
– Man får chansa. Det bästa är att bulla upp. Men vi fokuserar på livräddning i första hand och hästen i andra. Nu visste vi inget om hästen, men ser vi att den har gått ner sig kanske vi får ta omfall och hämta jeep med kran i nästa skede, säger Johan.
Hur annorlunda är det att rädda ett djur jämfört med en människa?
– Djur är djur. Jag har respekt för hästar och de kan ju inte säga hur de mår heller.
Ryttare Ida Blomkvist, som själv jobbar inom vården, hade några mindre synpunkter på hur hennes huvud hanterats innan hon lades på bår med nackkrage. Men alla konstaterar att det var övning för att bli bättre.
– Det var många personer och lite virrigt, men jag kände mig omhändertagen. Det kändes bra, säger Ida.
Hon har inte (”ta i trä!”) skadats illa förut i hästsammanhang, men var så sent som veckan innan också med på övningen.
– Roligt att se hur det går till, konstaterar hon.