Den hårda men mjuka sporten
Städning innan träningspasset och absolut lydnad under detsamma karate är mer än bara sparkar och slag. Men för Felix Öst och Joakim Nilsson är det sporten med stort S.
De får leka av sig med städningen, säger Nyköpings kamsportförenings sensei Joachim Michelitsch.
När huvudtränaren sedan kallar på uppmärksamhet riktas alla ögon mot honom och tystnaden sänker sig över Nicko-laiskolans gympasal. Alla slår sig ned på knä och bugar djupt.
Torsdagskvällar är vikt åt avancerad träning. Då tränar vuxna och barn tillsammans. Annars har ungdomarna egna träningstider på tisdagar och söndagar.
Men de här gemensamma träningspassen knyter alla samman, säger Johan Nilsson.
Sonen Joakim började med karate när han var fem och ett halvt år. Då stod han bakom sin pappa och härmade rörelserna. När han var sju fick han för första gången vara med själv på ett träningspass.
Fotboll? Springa efter en boll? Nej, det vill jag inte göra, säger Joakim nu nio år.
När ungdomarna är mellan sju och tolv år gamla tränar man olika förutbestämda rörelsemönster, så kallade kata.
Jag tror att det är fem jag kan nu, säger Joakim.
Felix Öst, som bara hållit på i ett år, räknar upp tre olika rörelser genom att använda de japanska orden.
Och så håller jag på att lära mig en ny nu, säger han.
Det sägs att man måste göra en katarörelse 300 gånger för att den ska sitta perfekt.
Man tävlar i kata genom att mötas man mot man på en matta i en slags uppvisning. Tre domare dömer vem som gör rörelserna mest korrekt och den personen går sedan vidare till nästa match utan att överhuvudtaget nuddat sin motståndare. Varje rörelse tar 30 sekunder och innehåller många olika moment. Bedömningen är hårfin.
Man måste göra allt så jättenoga, säger Felix och berättar om misstagen han gjorde i sin första tävling.
Jag tittade ned när jag gjorde så här och så var inte min spark så bra, säger han och visar. Jag har svårt att hålla balansen när jag lyfter upp benet så här.
Jag kan ha lite problem med den här ställningen, säger Joakim. Den ska vara axelbred.
När man är tolv år får man sedan börja använda vapen. Det är kopior av gamla jordbruksredskap som tidigare användes av de japanska bönderna.
Och det är då det kan bli lite dyrt. En sådan där stav, bo, kan kosta mellan 800 och 1 500 kronor, säger Joachim Michelitsch.
Men att Joakim och Felix vill pröva det råder ingen tvekan med tanke på den iver som de beskriver de olika vapnens fördelar.
Vid 15 års ålder kan man sedan få börja tävla mot varand-ra i momentet som kallas kumite (tvekamp).
Men tills dess är det mycket information som ska pressas in i huvudena. Inte bara olika rörelser, utan även etik och moral.
Vi får inte hänga så här på väggen, säger Alexander Nemi och lutar sig mot ribbstolen.
Nej, det är oartigt, fyller Joakim i.
Träningslokalen, dojon, är helig och tränare och äldre klubbmedlemmar måste behandlas med respekt.
Allt det här gör att många försvinner efter några tränings-pass. När de märker att de inte får sparkas så slutar de, säger Johan Nilsson och berättar att klubbmedlemmar automatiskt blir uteslutna om de börjar slåss ute på stan.
Varje vår och höst startar klubben en nybörjargrupp. Nu till hösten hoppas man kunna få en med bara tjejer då man äntligen fått en kvinnlig instruktör.
Så jobbar vi med nyheter