Den härliga känslan att stå på scen
skugga bakom kulisserna. Det dånar från publikens applåder, jag ser de andra som står och trängs vid de små kikhålen vid kanterna av kulisserna. En liten pirrning känner jag av i magen, och jag börjar memorera replikerna. Om ett par minuter ska även jag ut på scen.
När strålkastarljuset slår mig i ansiktet känner jag mig hemma. Det känns som om inget kan gå fel. Hur mycket folk det än är i publiken, hur stor plats man än spelar på, blir man alltid till slut uppslukad av skådespelet. Replikerna far över läpparna som rinnande vatten.
När man sedan kliver av scenen ska man byta tillbaka till sin riktiga personlighet, och lägga bort den man hade på scen. Det kan vara svårt att komma in
i en roll man måste gå, prata, svara och gestikulera som den personen. Det är otroligt roligt att både få vara elak, snäll, dum, löjlig och konstig.
Det är tillåtet att vara barnslig, det är en otrolig frihet.
Det där med att ingenting kan gå fel stämmer förstås inte alltid. Men ifall något misstag sker på scenen får publiken absolut inte märka det! Det gäller att snabbt försöka ordna så att ingen misstänker något. Förhoppningsvis får publiken aldrig veta om allt ståhej bakom scenen, bärandet på rekvisita, pratet, dörrar som öppnas och stängs. Listan är lång.
Om man inte har någon ersättare och man råkar bli förkyld eller magsjuk är det bara att pallra sig upp på scenen, det finns ingen återvändo. Svälj två Alvedon och rabbla replikerna.
Det kan tyckas elakt men det är vad som krävs. Det är mycket man får stå ut med, men enligt mig är det värt det.
Ingenting är som när man hör äkta och spontana applåder som slår sig in i hjärtat och stannar där.
För att inte tala om gemenskapen. Jag kan inte räkna hur många gånger gapskratt har ljudit i träningslokalen. Utan skratten skulle ingen orka. Man skaffar sig vänner för livet som man delar samma intresse med. Det är nästan ovärderligt.
Ingen i publiken får någon-sin veta om det jättejobb som görs med kulisser, dräkter, och många, många dagars träning. Ibland timmar i sträck för att man måste träna in en viss scen
i pjäsen.
Men vad får man inte stå ut med för att bli en bra skådespelare. Det bästa som finns för mig är när en föreställning har gått som den skulle och alla blev nöjda med den.
Trött och totalt uppe i varv, konstig blandning, springer man runt och kramas och säger hej då till alla aktörer. Finns det någon större lycka än det? Men man måste ha varit med om det själv för att förstå det, den där oerhörda känslan som man nästan aldrig får uppleva. Jag tror att det nästan är som en drog för mig, konstigt men sant.
Det är underligt det där, men jag vill faktiskt tipsa om att pröva att vara en annan person då och då. Det kan bli lite långtråkigt med den gamla vanliga personligheten.
Så jobbar vi med nyheter