Den långa vägen till superettan
Nyköpings BIS är farligt nära en nedflyttningsplats i division 3. Trean är hobbylirarnas elitdivision med 237 tappra på läktarna, många långa mil från eliten. Att i det läget mopsa upp sig och börja snacka om superettan är rätt häftigt. Det är att blotta sig för en och annan råsop från folk som säger åt en att sluta att piska hästen eftersom den är död. Det är också att tala om för omgivningen att sopa på ni bara _ men vi vet att vi vill och vi tror att vi kan.
Nästa steg är att ha en plan som är på allvar och ingen hastigt nedklottrad önskelista. Nyköpings BIS har en plan. Det kan vara konkreta grejer som en uttalad policy att välja tränare efter föreningens spelidé och inte tvärtom. Det kan vara vagare och svårare saker som att ta på sig en fostrande roll och lära ungdomar att respektera varandra och föreningen.
Man kan nå långt utan en vettig plan genom att bara lattja, men inte till superettan. Nyköpings BIS har ambitioner och en plan _ det är rätt vackert så.
Jag har bott i andra småstäder där traditionen varit stor men klassen låg. Problemen är eller har varit identiska: samarbetssvårigheter, en mördande i stället för stimulerande konkurrens, bytänkande, fel inställning, ren illvilja.
I Nyköping har man nu kommit dit att andra klubbar inte längre knorrar högljutt när Nyköpings BIS visar intresse för en spelare. Några klubbar har till och med skrivit samarbetsavtal. Bissarna kan få sticka iväg. Klubben får tillgång till de bästa spelarna och talangerna och hjälper i gengäld till med utbildning och annat _ samt släpper en och annan välutbildad men tröttkörd gammal kämpe neråt i divisionerna. Det geniala är att alla vinner.
Det är en helt sensationell scenförändring. Den är samtidigt så fullkomligt självklar att den borde ha kommit för länge, länge sedan. Nu ska någon bara ta och vända på nästa stek också, den som gör att Stockholm och Norrköping dammsuger regionen på spelare. Det geografiska läget måste göras till en fördel i stället för en nackdel. Det borde gå att hämta en och annan spelare som blivit över från Stockholms och Norrköpings än så länge överlägsna talangfabriker.
Gärna en som sticker ut, en självklar profil som alltid är bäst, en som de andra lagen känner till och fruktar. Dagens lag är imponerande jämnt och habilt, men saknar liksom the man.
Joakim Halvardson svävar lite på målet när det gäller den ekonomiska framtiden men lovar full kontroll över plånboken. Nyköpings BIS hävdar att en division 3-klubb kan ha en heltidsanställd sportchef och om de idéer BIS-ordföranden pratar om innehåller något annat än "ge oss mera pengar, snälla" _ då kan det vara någonting på gång.
I Eskilstuna har elitsatsningen pågått i ett par år. Flera spelare har 20^000 i månadslön, Sven "Dala" Dahlqvist är ett tungt tränarnamn, det har byggts en ny arena. Eskilstuna är en stad med större resurser och möjligheter än Nyköping men någon elitfotboll är staden ännu inte i närheten av. I Karlstad och Trollhättan har man satsat på sammanslagningar med skiftande resultat. Linköping har ansträngt sig i evigheter. I Uddevalla och Ljungskile fick man för sig att leka Åshöjdens BK och lyckades _ för att omgående knockas tillbaka långt ned i någon bortglömd division.
Det blir inte någon lätt resa men den är inte omöjlig och man måste applådera avfärden. Siktar man mot stjärnorna kanske man hamnar i toppen av division 2. Botten av division 3 förhåller sig till toppen av division 2 ungefär som en vaniljglass förhåller sig till låten "Death or glory" med The Clash. Det går liksom inte att jämföra.
Så jobbar vi med nyheter