Subkulturer, vilka innehåller stora doser flockmentalitet, brukar alltså att domineras av män. Vi behöver något att samlas kring, och någon att möta, för att bli riktigt intresserade.
Där i finns ingen skillnad mellan en fjortonårig värsting och femtioåringen på veckans innebandymatch. I mittcirkeln förvandlas vi alla till alfahannar.
Fotbollshuliganismen är förmodligen den subkultur som innehåller mest flockmentalitet.
I svansen av bråkiga supporters kan individer med behov av samhörighet och bekräftelse leva ut sina våtaste drömmar. Alla ingredienser som krävs för manlig vänskap finns där: kollektivet, kampen och känslan att lämna slagfältet som en vinnare. Det är ingen slump att unga män år efter år söker sig till supporterklubbar och deras mer ljusskygga svansar.
Hur många kvinnliga huliganer har ni sett?
Runt supporterklubbarna har gängmentaliteten, med tillhörande mode och musik, blivit en maktfaktor. Huliganerna går inte klädda i favoritlagens tröjor utan klär upp sig för att gå på match. Majoriteten är socialt etablerade och tar sig till jobbet som vanligt på måndagen.
Chansen att någon medlem, i någon av firmorna som bestämde sig för att mötas i Nyköping i helgen – man väljer bort matchdagar och geografiska platser i närheten av arenorna, för att minska risken att bli upptäckt – sitter bakom disken på din bank hyfsat är stor.
Firmamedlemmar utgör sällan något hot mot samhället. Däremot skickas notan för slagsmålen till skattebetalarna. Det är dyrt att tejpa ihop sönderslagna ögonbryn och många av slagskämparna tar droger innan själva drabbningen.
Därför behöver klubbarna och polisen öka samarbetet i syfte att förhindra återväxten till firmorna. Att polisen lyckades stoppa helgens fight visar att kompetens finns – men så länge unga män fortsätter att lockas av flocken lär problematiken finnas kvar.
Rom byggdes inte på en dag. Och arvet efter gladiatorerna lever ännu kvar.