Den ömmande tån

Bortom leken ovan med de klassiska raderna ur den tecknade serien Asterix, så är detta en föga smickrande situation. Den grekcypriotiske ledaren Dimitris Christofias och hans turkcypriotiske motsvarighet Mehmet Ali Talat hävdar att respektive sida är redo för förhandlingar som syftar till att ena ön.
Lås oss hoppas att det är ärligt menat och att de inte gör det enbart ”för skams skull”, för att FN och EU kräver det. Cypernfrågan är en ömmande tå, både på Cypern och för Europeiska unionen. Hanteringen av Cypernproblematiken är en halvmesyr från EU:s sida. Att släppa in ett område till två tredjedelar var en märklig väg att gå för en union vars syfte är att överbrygga gränser och motverka konflikter. Även om de, som i Cypernfallet, är komplicerade. Det gäller inte minst äganderätten till jord och fastigheter i de omstridda områdena.

Rent principiellt borde utvidgningen ha fått anstå till dess att cyprioterna hade kunnat ena ön eller åtminstone samsas inom ramarna för en gemensam statsbildning. Men i stället blev det så att den ”grekiska” sidan kom med och den ”turkiska” delen stängdes ute. I slutänden handlar det om att EU:s medlemsländer inte är eniga om att Turkiets kandidatur kommer att resultera i ett fullt medlemskap. Utöver Turkiet är det nog bara Ukraina som har mötts med en så pass splittrad eller oengagerad attityd av den europeiska unionens företrädare.