Usama bin Ladens död förändrar allt och inget. För president Barack Obama – som inledde arbetsveckan med att visa upp sitt födelsebevis, och avslutade samma vecka med att bli amerikansk hjälte – är bin Ladins död en välkommen nyhet.
Kriget mot terrorismen är inte Obamas krig. Däremot kommer alla presidenter, efter den 11 september 2001, få ärva dess konsekvenser. De som vill skicka en tanke av tacksamhet, för att världens mest eftersökta man äntligen fått komma till sitt paradis av oskulder, bör skicka tanken till George W. Bush. Precis som Barack Obamas presidentskap är en logisk följd av den svarta medborgarrättsrörelsen, är Obamas största politiska framgång en logisk följd av Bush löfte att ”röka ur fienden ur dess hålor”.
I snart ett decennium har USA utkrävt hämnd på bin Ladin. Barack Obama har nu bevisat för sina tefestande kritiker att han är kapabel att fortsätta, och fullfölja, nationens konflikt med Al-Qaida. Usama bin Ladin var ett sår i den amerikanska självbilden. Gårdagens glädjescener utanför Vita huset visar med all tydlighet vilka patriotiska känslor hans död väcker.
Hämnden är ljuv. Däremot är den sällan konstruktiv. Barack Obama inledde sitt presidentskap med att sträcka ut en hand till den muslimska världen; nu har han gett den militanta islamismen sin eviga martyr. Al-Qaida må vara försvagat – men världen lider ingen brist på unga jihadister, som ännu en gång fått sin bild av den västerländska imperialismen bekräftad.
Därför är scenerna av jublande amerikaner inga bilder av lycka. De är snarare varningstecken om en värld i vilken hatet mellan olika kulturer och civilisationer ser ut att öka för varje dag. Om en värld i vilken religiös fundamentalism – oavsett vilken gud religionen tillber – på allvar utmanar liberalismens grundfundament.
Till hösten minns USA tioårsminnet av attentaten mot World Trade Center och Pentagon. Det gör man genom att hedra sin döda, inte genom att fira att kriget mot terrorismen är över. Den osynliga fienden lever än. Och lär forma världen i generationer framöver.