Den politiske pessimisten

!Det är synd att debatten om förändringarna inom arbetslöshetsersättningen ger en så ödesbestämd bild av den arbetslösa från vänsterhåll. Som om detta att stå utan arbete skulle vara ett oföränderligt tillstånd. Hela grejen med politiken är ju att göra det lättare att få jobb i stället för att tvingas gå arbetslös.
Det är ingen som förnekar att det blir något mer tuffare ekonomiskt efter 300 dagars arbetslöshet jämfört med tidigare ordning. Men chanserna att få börja jobba ökar.
I ett samhälle som bygger på eget arbete som egen försörjning, kan man inte bygga ett system där en del av arbetskraften hellre ska gå arbetslös än att ta jobb som många kan utföra. Naturligtvis kan välavlönade debattörer som förre finansministern Pär Nuder (s) håna det faktum att det ska tillkomma nya jobb i tjänstesektorn, och svänga sig med nedsättande beskrivningar av jobb som städhjälp och barnpassning. Men den som påstår att eget arbete i hushållsnära tjänster är förkastligt, förnedrande och ovärdigt, den säger samtidigt att arbetslöshet är något som fullt arbetsföra medmänniskor hellre måste acceptera som ett långvarigt personligt öde. Det är att torgföra fisförnäm politisk pessimism om medmänniskors möjligheter och förmågor.
Den känsla av tillfredsställelse som det ger att kunna försörja sig själv, borde alla politiker oavsett ideologisk hemvist ha koll på.