Delar av oron är befogad. Den ryska samhällsordningen vilar på en skör tråd. Yttrandefriheten är beskuren, brottsligheten utbredd, rasismen mot kaukasier och den radikala islamismen i ryska utbrytarrepubliker växande.
Det saknas inte problem för president Dmitrij Medvedev att hantera. Däremot bör kritiken mot Ryssland, och Vladimir Putins förmåga att hålla sig kvar i Kreml, föras utifrån ryska premisser. Det finns inte ett svar på vart Ryssland är på väg. Ryssland är flera olika världar, på väg åt flera olika håll. Ibland korsas vägarna, ofta inte.
Livsvillkoren för människorna som flanerar längs Nevskij Prospekt i S:t Petersburg, kan inte jämföras med livsvillkoren vid Bajkalsjöns strand. Det finns stadsdelar i Moskva som lika gärna skulle kunna ligga på skilda planeter. Och dessa inhemska spänningar har Putin och Medvedev gjort till sitt politiska syre.
Det ryska tandemstyret har ett starkt stöd hos stora delar av befolkningen; pensionärer vilka upplever att pensionen kommer som utlovat, arbetare som uppskattar hårda tag mot enskilda oligarker, ungdomar som ändå ser att de har fler valmöjligheter än föräldragenerationens. Så länge majoriteten av Rysslands befolkning känner att livsvillkoren förbättras, förblir Vladimir Putin en tsar att räkna med.
Inte ens terrorattentaten i Moskva skakar den ryska självbilden. Ryssland är en maktfaktor. Men dagens Ryssland en annorlunda maktfaktor, jämfört med den västeuropeiska stereotypbilden. I den globala konkurrensen med Kina behöver Ryssland en nära, fungerande relation med EU. EU är i sin tur beroende av rysk energi. Denna säkerhetspolitiska limbo föder ömsesidiga beroenden, vilka ligger i Rysslands och EU:s intressen att upprätthålla.
Till skillnad från Peter den store, byggde Putin aldrig sin Östersjöstad. I stället får vinterolympiaden i Sotchi 2014, och världsmästerskapen i fotboll 2018, fungera som hans och Dmitrij Medvedevs fönster mot världen.
De lär visa upp ett Ryssland med demokratiska brister – men vars politiska självförtroende är starkare än någonsin.