Den svenska kyrkan måste besinna sig
Är det här ett nytt sätt att fånga och frälsa själar genom lögnen i sekulariseringens Sverige? Kyrkan är inte Guds rike, den skall vara en vägvisare och ett redskap för riket, inte dess portvakter, särskilt som bekännelseskrifterna inte överensstämmer med verkligheten.
Den dagen kyrkan välsignar och tillåter homoäktenskap är den inte längre kyrka. Oavsett orsak så har inte Gud skapat mannen till mannen eller kvinnan för kvinnan.
Man kommer osökt in på en av kyrkans största förnekelser, Teodicen eller den antagonistiska dualismen, som vår sanne Gud och Herre Kristus Jesus, lärjungarna och apostlarna vittnar om och inte minst alla kloka författare och troende (läs Bröderna Karamazov av Dostojevski). Otaliga är de ställen i böckernas bok om detta onaturliga levernes avståndstagande.
Det här med homosexuella och lesbiska präster är en realitet i Svenska kyrkan. Vad blir nästa steg? Skall vi invigas i en dogmatisk esoterisk rörelse, där bara invigda avvikande platsar? Man kan dra allt till ytterligheter och med denna utveckling närmar vi oss.
Vi har en mängd kristna trosinriktningar, vem behöver fler falska profeter och präster? Vem kan delta i kommunionen med gott samvete, om man välsignar ett totalt felaktigt äktenskap oavsett om man tror på evolutionsteorin eller Gud?
Framgångsteologer och olika sekter inkl New Age infekterar vårt samhälle med diverse vansinnigheter som att man kan köpa en väg till Guds rike eller köpa lyckan och bli botad ifrån allvarliga sjukdomar av diverse astrologi, kristallstenar med mera hokus pokus.
Vad vi behöver är en levande barnatro som tolkar skriften i kärlek utan några galna hypoteser. Den teologi som ligger närmast sanningen är för mig befrielseteologin. Den antagonistiska dualismen är ingen förskonad ifrån, kampen pågår inom alla människor men tack vare Kristus Jesus, så har vi den helige anden som hjälp och vägledning. Denna världs ljus som inget mörker kan släcka.
Vi består av vårt fysiska jag, köttet, vi har en själ och vi har en ande som återgår till Gud vid döden. Som Jesus sa, Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att ni kan se det, utan Guds rike finns inuti er. Det är där den helige anden finns, som enligt psykiatrin är vårt empiriska överjag och för mig är det samvetet som inte är enda stället för den helige anden men en stor hjälp för vårt växande i moraliska frågor.
Vart är vi på väg? Till en välsignad hedonism? Inte för att jag förespråkar några seglande flagellanter, men den sanna kravlösa självutgivande kärleken är en sällsynthet i vår värld.
Må kyrkan besinna sig i tid, vi har väl tillräckligt med galenskaper bakom oss.
Att äga tron är att vara viss inte på de gripbara tingen här och nu, utan på den verklighet som inte är synlig. Vem skall forma vem? Skall vi försöka forma Gud eller skall Gud få vägleda och stärka oss med den helige anden och våra bekännelseskrifter i den sanna kärleken? Som Dom Helder Carama sa:
Bara en vattenpuss
ville jag vara
och spegla Himlen.
Timo Paasitie
Så jobbar vi med nyheter