Att vara vilde – partilös – är i politiken ofta en utsatt roll. Gnesta kommun har på senaste tiden haft två. En är den före detta Sverigedemokraten Frida Grundström. En annan är före detta Vänsterpartisten Mikke Schirén, som nu har valt att lämna sin plats i fullmäktige (SN 31/5).
Inget parti är lyckligt över att förlora ett mandat i en beslutande församling. När det skär sig mellan parti och folkvald sker det ofta under upprörda former. I det här fallet känner sig båda parter baktalade och sårade.
Mikke Schirén säger sig ha blivit hotad och förföljd av medlemmar i sitt före detta parti. Om det är så, är det förstås oacceptabelt. I en demokratiskt sinnad miljö ska meningsskiljaktigheter kunna hanteras mer anständigt.
I samband med avhoppet från partiet lovade Schirén att hans vilde-status inte skulle påverka de rödgröna majoritetsförhållandena i fullmäktige – trots att han satt på vänsterns enda mandat. I så motto fick han rätt. Av det lilla som hänt har det inte märkts något.
Bortom ordkriget mellan Vänsterpartiet och Mikke Schirén finns det skäl att fundera över hur partilösa egentligen behandlas i politiken. Den som väljer att kasta sin partibeteckning blir så lätt en legitim måltavla för allehanda påhopp. Partiföreträdare använder gärna grövre språk och mer oförsonligt tilltal än vad som är brukligt. Själva begreppet vilde signalerar ju något ociviliserat och obildat. Möjligtvis finns det en maktpolitisk förklaring. Om det blir allt fler partlösa förlorar partierna sin makt. Grundvalar rubbas.
Det är bara att påminna om allt det som Marco Venegas – i dag miljöpartist – och Ann Berglund – i dag moderat – fick utstå när de lämnade Vänsterpartiet efter valet 2006 och tog plats i Landstinget Sörmlands andra så kallade regnbågsmajoritet (2006-2008). Avhoppet halverade vänstern och Socialdemokraterna förlorade greppet om makten. Oförsonligt samtalsklimat och tillmälen var i sammanhanget en lågmäld beskrivning.
Mikke Schirén lämnar Gnesta- fullmäktige.
Foto: Eva-Lotta Eriksson