Den villrådige miljöliberalen

När Gustav Fridolin ser sig förvandla MP till ”2000-talets motsvarighet till 1900-talets folkrörelsepartier” så är det nämligen inte folkhemmet med röda väljare i likfärgade stugor som bildar fond, utan det uttalat liberala samhället.
Det är en god utgångspunkt för den som vill se framtiden an med förhoppningar hellre än faror, med friheter hellre än förbud.
Han har alldeles rätt i att de liberala krafterna i svensk politik inte har förmått att freda och värna tydligt privata sfärer från statlig klåfingrighet och nyfikenhet. Där har Miljöpartiet ofta dragit mer liberala slutsatser än vad Alliansen har.
Om MP nu vill vara med och vårda det liberala arvet så öppnar det för nya samarbeten inom svensk politik. Men partiet klarar inte ännu av att fullt ut bejaka de värden som Gustav Fridolin så gärna vill göra till sina. Därför kantas argumentationen av krumbukter. Människors fria skaparkraft må prisas, men det är likväl statens investeringar som anses vara det som bär utvecklingen.
Men så mycket mer om framtiden än att MP vill lägga mer räls än regeringen, lämnar inte Fridolin egentligen ut.
I stället varnar han för en ”överideologisering”. Ideologin ska alltså vara mer av en skjorta än en själ. Den förmaningen bottnar nog främst i att Miljöpartiet bär på en ryggsäck med mer av klimatsocialism än grön liberalism. Kärnan i sakpolitiken på miljöområdet är fortfarande att staten i huvudsak ska beskatta bort de allra flesta miljö- och klimatproblemen. Marknaden ses mer som ett nödvändigt ont än som ett praktiskt verktyg.
Här skiljer sig exempelvis MP från Centerpartiet, som också har tvingats att rannsaka sin politik för att fästa sitt miljöengagemang i liberala plattformar.
Den processen pågår fortfarande.
För om grön liberalism kan sägas vara en konstruktiv kombination, så har Gustav Fridolin anledning att lyssna mer på sitt eget argument: ”Människor som tagit makten över sina egna liv har inga skäl att sätta sin tilltro till överideologiserade alternativ formulerade av andra”.
Det är förstås tänkt som en iskall passning till de rödare kamraterna till vänster, men har tydlig bäring även på Miljöpartiet.