Depprock när den är som bäst

SKIVTIPS När The Cure bildades 1978 var det nog inte många som anade vilken betydelse gruppen skulle komma att få för musikvärlden. Idag, drygt 20 miljoner sålda skivor och otaliga banduppsättningar senare, är depprockens upphovsmän ett av världens största och mest inflytelserika band. Tusentals musiker har lovordat dem och inspirerats av deras drömska sound och mystiska framtoning.
Disintegration, från 1989, anses av många vara deras bästa platta någonsin, och är en ganska typisk Cure-skiva. Det är 72 minuter av depression, ångest, brusten kärlek och apati. Stundtals är det så vackert och lidelsefullt att man nästan känner hur några små tårar börjar smyga sig upp mot ögonvrårna.
Skivan är fantastiskt jämn och utförd på ett mycket fantasifullt sätt, vilketgör att man ständigt hittar nya låtpartier att förälska sig i. Slide-gitarrer och synthar skapar en sorts fyllig, men ändå bräcklig vägg av ljud och ovanpå allt ligger Robert Smiths uttrycksfulla röst, som tar en med in i en mystisk och diffus musikvärld. En värld där The Cure regerar.
Mårten Hammarlund