Depps vampyr är mer kul än läskig

Det åttonde samarbetet mellan Tim Burton och Johnny Depp är en snygg och rolig vampyrkomedi, baserad på en populär och kultförklarad amerikansk tv-serie från 1960-talet.
Filmen inleds med en prolog som utspelas på 1700-talet. Rikemanssonen Barnabas Collins (Johnny Depp) ratar familjens jungfru. Hon visar sig vara en häxa och som hämnd dödar hon Barnabas föräldrar och stora kärlek. Barnabas förvandlar hon till en vampyr som blir levande begravd.
När några arbetare 200 år senare råkar gräva upp Barnabas grav är han så klart törstig och förvirrad, men i övrigt sig mycket lik. Han söker upp familjens gamla kråkslott och flyttar in hos sina nu levande släktingar, som för en tynande tillvaro.
Barnabas vet dock var familjens förmögenhet finns gömd och ser till att få släktens företag att blomstra igen. Han är ute efter hämnd – på häxan som dödade hans nära och kära och begravde honom. Hon lever nämligen också fortfarande.
Det kan vara kul med kulturkrockar och i det fallet lyckas Dark Shadows mycket bra. Depps vampyr är vitsminkad, pompös och högtravande, men lyckas ändå smälta in i den flummiga hippieeran. För de moderna rollfigurerna är inte heller realistiskt skildrade. Det är ju Tim Burton som regisserar. Och gillar man Johnny Depp blir man självklart inte besviken.
Men den ologiska och överlastade handlingen känns snart lite för spretig. Jag kommer på mig själv med att fundera över hur Barnabas kan ha släktingar, när han var den siste i sin familj 200 år tidigare. Varför är det inte bett som förvandlar människor till vampyrer? Och är inte den helt sjuka och utdragna sexscenen lite väl utspejsad?
Dark Shadows är med andra ord inte en barnfilm. Den är svart, våldsam och bloddrypande, ackompanjerad av sköna 70-talsklassiker. Men skrämmande? Nä, faktiskt inte det minsta.