Dags för revolution i Oxelösunds bibliotek. Vadå, extrajobb? Det tar väl bara en dag att röja undan alla bokhyllor och rigga en scen. Och så visar vi att vi tänker satsa ännu en gång och stort på kvinnliga musiker som spelar och sjunger blues.
Visst var det så ni tänkte? Och så kom det publik därefter. Härligt. Bara för Nyköping att försöka ta efter, om det nu går?
Tufft och tungt av trummor och bas lät det redan från början med Down in Mississippi. Volymen blev kanske hög för en del öron, mina bara ibland. Och snart skulle det bli riktigt funkigt med Patty Drew och mot slutet heavy basgångar steel metal i deras egen låt Revolution, så upprorisk att den behövde megafon i början, så det påminde om revolutionären den uppkäftige Majakovskij.
Mycket snart hade jag fattat att bandet hade till och med TVÅ sångare av verklig kaliber för blues. Ofta turades de om. Annars var Lovisa Birgersson den lite djupare, mörkare med mer av de bluesiga dragningarna medan Eva-Mi Ringqvist ljusare och högre med framgång hyllade Tina Turners Nutbush.
En hel låda med munspel gick det åt för Elin Öberg, och gud så skönt det drog när hon började trotsa både tyngdlagen och lungvolymen i långa höga toner och drillar och hottade ihop med sångarna och elbas och gitarr.
Skönt också med en gitarrist som Moa Brandt som inte känner några machomanliga krav på sig att strängarna måste glöda längst upp i höjden utan kan bygga sina solon lugnt nerifrån och med en ton från sin Hagström som ändå påminner om hur det lät anno dazumal.
Kanske var jag korkad som förberedde och önskade massor av de gamla ikoniska blueskvinnorna. Som Memphis Minnie med makalös sång i Me and My Chauffeur från 30-talet. Som Sister Rosetta Tharpe som sjöng på en järnvägsstation i Manchester 1964 så härligt som om det inte fanns några Beatles. Eller Big Mama Thornton som gjorde Hound Dog mycket svartare och bluesigare än någonsin Elvis, som också fick stålarna.
Men hennes makalösa röst kom vi ändå ganska nära i Oxelösund när vi fick den rockiga låten They Call Me Big Mama Because I Weigh 300 Pounds. Vilken stark och stolt kvinna in i döden!
Och här kommer, tror jag, kärnan med detta musikkollektiv. De verkar kanske anspråkslösa och unga på scenen och håller en låg och kort profil i sitt mellanprat och är stolta över att ha spelat med Lisa Lystam och Louise Hoffsten. Men sen kommer deras egen styrka och glädje i att få spela och sjunga och en skönt kaxig ta för sig-stil. Med humor, som när de presenterar låten You Can Have With My Husband But Please Don't Mess With My Man.
Och det HAR gått framåt för de svarta och kvinnor, även i musiken. Men det räcker inte. För ni minns väl Barack Obama och hans installationskonsert i Vita Huset. Med ett dussin bluesmän på scenen, alla svarta utom en svag Mick Jagger. Och med BARA TVÅ kvinnor, om jag räknade rätt.
Så fortsätt att höja era röster!