Destination u-land
Känslan av att befinna mig vid foten av Kilimanjaro, Afrikas högsta berg, var mäktig. Jag kände mig helt plötsligt som romanfiguren Harry Street i Hemingways äventyrsklassiker Snön på Kilimanjaro då han tittade upp på berget och förundrades över bergets storslagenhet och skönhet.
Tanzania är det första u-land jag varit i, så frågetecknen var många innan jag åkte. En av de främsta anledningarna till att jag tog chansen att följa med på Gripenskolans resa till norra Tanzania var att jag ville få en nyanserad bild av ett u-land baserad på egna erfarenheter och inte bara på den information man får genom tv och dagstidningar som så ofta endast innehåller begrepp som korruption och elände.
Nu så här i efterhand kan jag visserligen hålla med om att det tanzaniska samhället till viss del präglas av fattigdom och orättvisor, men det är långt ifrån hela sanningen. Det märktes tydligt att demokrati, fred och rätt till utbildning saker som vi
i Sverige tar för självklart har stor betydelse för det tanzaniska folket. Man kan ju också lätt tro att fattigdomen framkallar bitterhet hos folket men tvärtom så utstrålade de flesta ändå glädje och optimism. Något som jag också fann beundransvärt var deras förmåga att hitta enkla lösningar på problem som här hemma kräver både pengar och avancerad teknologi, vilket var extra tydligt på de enkla sjukhusen.
Vi i västvärlden förutsätter att våra länder är föredömen och modeller för u-länder i sitt utvecklingsarbete men jag tycker faktiskt att man ska fråga sig i vilken riktning u-länderna verkligen ska utvecklas. Är vårt stressiga, giriga och materialistiska samhälle verkligen eftersträvansvärt? Visst har Tanzania som u-land mycket att lära av oss i västvärlden när det gäller teknik och forskning, men på samma gång har vi mycket att lära av dem gällande mentalitet och mänskliga värden. Hakuna matata!
Så jobbar vi med nyheter