Det är bara att fortsätta utan att fega mot Nigeria

Det stora felet inför matchen mot England igår var inte att ge Magnus Svensson chansen. Magnus Svensson är en rätt frisk jäkel som både kan, vill och vågar. Han har satt fart på det svenska spelet förr, han har haft fantasin och inte minst energin. Det var alltså inte nödvändigtvis fel att starta med honom centralt på mittfältet.
Det var däremot helt uppåt väggarna att ha en sådan enorm respekt för ett England som inte besegrat Sverige sedan 1968, och som sannerligen inte imponerat annat än vid enstaka tillfällen de senaste åren. Lars-Tommy verkade ha gett order om full maskin back och det extrema säkerhetstänkande tog med kirurgisk precision livet av all svensk kreativitet och framåtanda.
Dessa meningslösa långbollar i all oändlighet! Jag höll på att få en infarkt.
Tack och lov att Hedman var ute och cyklade och att Sol Campbell knoppade in sitt livs första landslagsmål. Annars befarar jag att VM:s överlägset sämsta halvlek hade fått en snabb uppföljare.
Jag satt under den första halvleken och tänkte dåliga tankar. Det ska erkännas att jag nästan givit upp hoppet redan under den första svenska halvtimmen i VM-slutspelet. Det är inte riktigt likt mig. Jag brukar fortsätta att hoppas med en dåres envishet, men det svenska spelet har så ofta varit sådant att dåliga tankar allt lättare fått grogrund. Den gamla bekanta frustrationen fick fäste, snabbt och hårt som en tackling från vettvillingen Scholes. Sluta piska hästen den är död, liksom.
Jag ber om ursäkt och jag säger tack. Tack för att ni vågade och ville, tack för en fullkomligt lysande andra halvlek. Tack för att VM i allra högsta grad lever för Sverige. Mattenissarna får räkna hur de vill, för mig var det viktigaste att Sverige vågade. Lyckan är en handling, man måste våga för att vinna. Andra halvleken gav hopp.
Så därför: glädje, visst, men samtidigt har jag svårt att förstå alla knutna nävar och allt jubel direkt efter matchen; Niclas Alexandersson som tyckte att 11 var rättvist. I mina ögon var England blekt och fantasilöst, ett rätt risigt fotbollslag om sanningen ska fram. Sverige kunde och till och med borde ha vunnit.
Alexandersson var en av dem jag svor mest över i den första halvleken, men mannen har en fullkomligt makalös förmåga att göra viktiga svenska landslagsmål. Efter kvitteringen blev han också en helt annan spelare, en spelare som ville en jäkla massa, en som vågade och kunde.
Dessutom: Andreas Jakobsson! Säg så här: wow! Det svenska försvarsspelet var rätt så fantastisk under hela matchen och nye Jakobsson hade alla rätt på provet. Det gula kortet sedan han rakat ned Vassell var helt i sin ordning. Där tog Jakobsson ett mycket bra beslut och han hade inte ställt till det på egen han. All respekt, Jakobsson är min man i fortsättningen.
Om ni undrar, självklart ska Anders Svensson spela från start mot Nigeria. Lars-Tommy är rädd att han inte håller måttet i närkamperna och att vi tappar defensivt. Han håller måttet men okej då, om Sverige vill grisa till sig 00 är inte Anders Svensson the man. Vill vi vinna matcher och gå vidare, möjligen med risken att förlora med ett par bollar, så är han definitivt det.
Våga, Sverige! Go for it! Ni kommer bara att bli hängda om ni fegar.