Däremot kan man ifrågasätta varför skolorna över huvud taget genomför valen, om dess personal efteråt känner sig tvugna att ta avstånd från resultaten. När 19 procent av eleverna på Ellwynska skolan i Katrineholm röstade på SD, kommenterade skolans rektor Inger Nordén valresultatet som ”jättetråkigt” (K-kuriren 4/9).
I lördagens SN upprepades proceduren. Av någon anledning bestämde sig 15 procent av eleverna på Tomtaklintskolan i Trosa att rösta Sverigedemokraterna. ”Det är sorgligt”, konstaterade Stefan Ruocco, rektor på Tomtaklintskolan (SN 25/9).
Och visst. Det kan han tycka hemma på kammaren. Men i kommunala rektorers arbetsuppgifter ingår inte att underkänna enskilda elevers partisympatier. Skolan har som uppdrag att jobba efter vår demokratiska värdegrund – och forma unga vuxna till självständiga individer. Var i läroplanen ges skolpersonal rätten att öppet markera sin avsky mot elevernas politiska tillhörighet?
Vad som händer när rektorer så kraftfullt motarbetar ett särskilt parti – som är större än kommunisterna och den kristna högern, oavsett vad man tycker i lärarrummen – är att SD:s martyrroll ges ytterligare syre. Partiet blir en proteströst mot det politiska etablissemanget. Lite punkigt.
Därför upprepar jag mig. För allra sista gången: bemöt främlingsfientligheten i skolan, på arbetsplatsen och vid köksbordet. Visa hur fördelarna med en generös invandringspolitik överväger nackdelarna. Men låt bli att peka ut Sverigedemokraternas väljare som väljarna som inte förstod bättre. Och kalla aldrig vår demokrati för jättetråkig.
Aldrig, aldrig, aldrig.