Det är fel på LO men inte på facket

Men samtidigt får just förändring i sig inte bli religion. Bara för att man ser det uppenbara felet med en fackföreningsrörelse som växt samman med den rådande politiska makten, är inte all facklig verksamhet felriktad.
Det går naturligtvis att tycka att sympatiåtgärder slår fel och bestraffar företag som har en god och konstruktiv dialog med sina anställda om framtiden. Men att sätta stopp för sympatiåtgärder, som diskuterades på centerstämman, är att missa poängen.
Sympatiåtgärder är inte alltid av ondo, det behöver inte alltid handla om stora, mäktiga fackförbunds maktdemonstrationer.
Arbetsmarknadens parter måste kunna finna gemensamma vägar för att hantera såväl sympatiåtgärdernas effekter som när de ska vara tillåtna, exempelvis i samband med gällande fredsplikt. Förbudsivern behövs inte.
Det ligger i fackföreningarnas intresse, precis som i samhällets, i företagens och företagarnas att gå emot lagar, regler och sociala system som motverkar företagande eller devalverar värdet av att arbeta.

Därför ska man också slåss med näbbar och klor mot sjukförsäkringslösningar som gör att en arbetsgivare får en orimlig kostnadsbörda när någon av hennes anställda drabbas av långvarig sjukdom.
Man ska slåss mot förnumstiga beskattningsregler som gör att medlemskap i en fackförening ger skatterabatt, men inte för den som är egenföretagare. Det är bättre att sänka skatten för alla som jobbar.

Just LO blir alldeles för ofta synonymt med facket. I LO syns en fackföreningsrörelse som ofta glömmer bort att det är jobben och medlemmarnas möjligheter att arbeta för sin egen försörjning som räknas.
Facket i sig finns inte till för att värna en socialdemokratisk regering eller att säkerställa ministerposter för fackföreningsmänniskor. Det är fel på LO, inte på facket som princip. Det finns många konstruktiva fackföreningar som sedan länge förstått att socialism varken är en facklig nödvändighet eller ett recept som ger hopp om framtiden.