De senaste åren har värderingsklyftan mellan olika samhällsgrupper blivit tydlig. Vattendelaren är globaliseringen; för många grupper innebär globaliseringens valfrihet lite fler maträtter i form av dumplings och sushi. Globaliseringen blir en plusmeny till ett redan bekvämt liv. Dess motsats är grupperna som upplever globaliseringen som en individuell försämring. Man har sett den egna trappuppgången förändras på några decennier och ser utvecklingen som ett hot mot den egna försörjningen. Sushiargumentationen är inte tillräcklig för att övertyga om valfrihetens storhet.
Livsvillkor och politiska värderingar hör ihop. Miljöpartiet kan lyfta frågan om rökförbud på allmän plats eftersom partiets väljare i grunden välkomnar globalisering. Bakom MP:s fernissa av tillväxtkritik hittar vi studenterna som flyger på weekendresa till Barcelona för att frossa i tapas och shoppa ekologiska tröjor. Detta är den gröna vågens framtid. Den sista människan som MP bekymrar sig för är den ensamstående mamman vars enda vardagslyx är cigaretten hon tänder i busskuren. Hon får söka andra politiska alternativ; mer vardagsnära, mindre världsvana.
De flesta av oss vet att rökning är skadligt för hälsan. Innan den där försenade bussen äntligen behagar komma, föredrar majoriteten att stå bredvid en icke-rökare. Men precis som debattören Mattias Svensson skriver i sin briljanta bok ”Glädjedödarna” finns ett djupt obehagligt drag i förmyndarlagar, vars enda syfte är att exportera medelklassvärderingar till övriga samhällsgrupper.
Förmynderiet må gälla rökförbud, viljan att förbjuda vissa musikstilar eller cykelhjälmstvång för kommunalanställda. Principen är samma. Förslagen slår uppifrån och ner. Och i förlängningen blir förmynderiet kontraproduktivt. För kvar i busskuren står den ensamstående mamman – hon som inte får röka när hon vill, men tvingas att ta på hjälmen när hon cyklar – och funderar på vad globaliseringens valfrihet gjort för henne.