I höst börjar Ryanair flyga till Madrid. Kanske blir det en ny resa med bolaget alla älskar att hata. Det blir i så fall, om jag räknat helt rätt, den tionde staden jag lyfter mot tillsammans med Europas mest utskällda flygbolag.
Hittills har jag flugit ifrån Skavsta till Riga, Berlin, Bryssel, Rom, Paris, Barcelona, London, Dublin och Edinburgh. Aldrig har jag betalat mer än en tågbiljett till Malmö. Och till skillnad från SJ kommer Ryanair ofta fram i tid.
Upplevelserna har varit betydligt dyrbarare än biljettpriserna. Ryanair har gjort det möjligt för mig, och tusentals andra, att gå de där trappstegen upp till Sacre Coeur eller äta den där smaklösa haggisen i Skottland.
Ändå envisas många journalister med att hänga ut Ryanair som ett skurkföretag. I en ny krönika skriver till exempel slentrianskribenten Anna Laestadius Larsson felaktigt att bolaget tar betalt om man vill sitta bredvid varandra (SvD 6/8).
Larsson klagar över att maten är dålig – men verkar inte för en sekund ha funderat över att det faktiskt är frivilligt att köpa Ryanairs torra makaroner.
Inga företag saknar möjlighet att förbättra sig. Ryanair flygningar känns ibland lite väl kamikazeaktiga. Fast medan andra ägnar kraft och tid åt att leta fel konstaterar jag följande: lågprisflyget har gjort mer för den europeiska integrationen än vilken överbetald EU-politiker som helst (de är förresten snart är ensamma om att föredra statliga flygbolag).
Om Ryanair bara kan trolla fram en linje mellan Skavsta och Köpenhamn är jag mer än nöjd. Olé.