Det är inte alla som får ha sommarstuga

För en tid sedan påstod riksdagsledamoten Elisebeht Markström (s) i denna tidning att socialdemokraterna nu gjort fastighetsskatten mer rättvis. Det är inte alla som ser den rättvisan. Det beror på att fastighetsskatten hårdast drabbar dem som har huvuddelen av sina tillgångar bundna i just sitt hem eller i sin sommarstuga, men som saknar stor inkomst. Det bekymrar inte regeringen, men troligen en del väljare.

Fastighetsskatten är hög, för hög. De beklagliga effekter som uppmärksammas, gång på gång, understryker detta. Men det är samtidigt mycket pengar som staten måste spara. En fungerande fastighetsskatt måste dock vara begriplig för den betalar notan. Uppenbara missförhållanden måste bort. Två exempel är Lilian Ellgar och Olof Morander som av skatteskäl tvingas att sälja sina fritidshus vid Horns udde, för att deras respektive taxeringsvärden i år höjts med 200 procent. (SN 12/10) Skattens orimliga effekter sätter djupa spår i vardagen. Det är inte konstigt att många känner sig maktlösa när staten tvingar dem att sälja sin egendom.

Den omhuldade så kallade begränsningsregeln som socialdemokraterna för fram som rättvisans banérförare är inte någon mirakelkur som - poff! - målar allt i rosenrött. Regeln gäller inte ens fritidshus. Alternativet är då en dämpningsregel, men den räknas inte om huset medför att man måste betala förmögenhetsskatt. För den som har en liten sommarstuga i ett vackert läge, må det vara med torrdass och utan dricksvatten, är det bara att betala.
Eget hem är en sak, fritidshus något annat. Slitet och mödan för att vårda sommarstugor som kanske har gått i arv och som bidragit till livskvalitet för flera generationer, är inget som regeringen räknar in i sitt mått på rättvisa. För andra, som Olof Morander uttrycker det i SN är det som om livets andningshål går om intet.

Situationen är alltså närmast horribel, men den är inte förvånande. Allt grundar sig på principer. I vänsterkarellens Sverige ska inte vem som helst kunna ha eller ärva en sommarstuga. Detta ses som lyx, ett privilegium för de rika som har råd med skatten. Den som inte har en stor inkomst att ta av, tvingas helt enkelt sälja sin stuga eller skuldsätta sig för att kunna betala skatten.