Sällan har en politiker symboliserat den svenska försvarspolitiken bättre än Håkan Juholt. Neutraliteten har i decennier präglats av målet att Sverige inte ska ha några ovänner. Vår ambition har varit att förbli en isolerad ö, i den internationella politikens stormande hav. Likt tjuren Ferdinand representerar Juholt en försvarspolitik, som i princip gått ut på att sitta under korkeken.
Om man har som främsta ambition i livet att vara omtyckt av alla, och inte vara riktig vän med någon, är neutraliteten helt rätt. På samma sätt finns en paradox i att politiken belönar politiker som aldrig trampar någon på tårna, som aldrig tar ställning. Det förklarar varför Håkan Juholt i dag blir partiledare för Socialdemokraterna.
Det förklarar även varför Fredrick Federley aldrig blir hans motsvarighet i Centerpartiet. Men vad Federley har, som Juholt än så länge saknat, är modet att komma fram till kontroversiella ställningstaganden. Ännu ett bevis för detta syntes i går, när Fredrick Federley slog fast att det är hög tid att diskutera en svensk Nato-anslutning (SvD 24/3).
Federleys uppriktighet är uppskattad. Inte bara för att han försöker knuffa sitt parti i en bestämd riktning, utan för att han har rätt. Det är hög tid att diskutera en svensk Nato-anslutning. Skälen att stå utanför försvarsalliansen har aldrig varit så få som i dag.
Officiellt förutsätter neutraliteten att vi har förmågan att skydda vårt territorium mot främmande makt. Men det är en möjlighet som riksdagen sedan länge har avvecklat. Inte ens Folkpartiets ambitioner, att placera ut ett nytt garage med stridsvagnar på Gotland, förändrar den verkligheten.
Därutöver visar situationen i Libyen, att Sveriges deltagande i militära insatser, måste bygga på att vi står upp för några grundläggande värderingar. För friheten, mot förtrycket. För demokratin, mot despoten. Det är ställningstaganden som är för viktiga för att kompromissas bort under den socialdemokratiska korkeken.
Ibland behövs militära insatser, för att få slut på akut mänskligt lidande. Despoter som beskjuter sin egen befolkning, ska mötas med hård makt. Därför är Federleys vilja att öppna dörren för Nato så välkommen. Just nu finns inget bättre alternativ.
Varken till Nato – eller Håkan Juholt.