Moderaternas position som det stora Allianspartiet är inte så given som den verkade vara. Nu skulle Fredrik Reinfeldt bevisa att de Nya moderaterna efter en tid i regeringsposition står på betydligt starkare mark än de Gamla. Så verkar inte vara fallet. Valet blev Folkpartiets stora triumf bland Allianspartierna, inte Moderaternas.
Socialdemokraterna var helt enkelt tvungna att prestera ett bättre valresultat än Göran Perssons bottennapp från 2004. Då skakades Socialdemokraterna av en allmän trötthet på ett sönderregerat parti. Mot bakgrund av detta var det en gratischans för Mona Sahlin att vända trenden, men det blev bara en minimal ökning, till synes. Det skvallar nog om mer intern kris än vad man ger sken av utåt.
En som gör skäl för epitetet röstmagnet är Folkpartiets Marit Paulsen, hon har lett en framgångsrik och en uttalat EU-positiv kampanj. Hon är valrörelsens starkaste personlighet, piraterna till trots.
FP och MP har positionerat sig som starka andrapartier inom blocken. De förlorade Moderatrösterna jämfört med de inledande opinionsmätningarna har säkert hamnat hos Folkpartiet. På samma sätt kan man betrakta Miljöpartiets utveckling. Omsvängningen från anti-EU till bara EU-kritiskt, spelar in. Men många tidigare S- och V-röster har nog förlorats till Miljöpartiet.
Visst skiljer det mycket mellan väljarsympatierna i EU-val och i riksdagsval, men MP:s och FP:s framgångar skapar säkert viss friktion inom Vänsterkoalition respektive Allians.
Kvällens absoluta skräll var Piratpartiet. Återigen ser vi ett missnöjesparti som seglar fram medan de etablerade partierna pucklar på varandra. Piraterna har hittat en nisch som samlar ett antal olika missnöjesyttringar, från integritetsvärnare till anarkister och främlingsfientliga. Oroväckande höga 14 procent av PP-väljarna hyser sympatier för Sverigedemokraterna, enligt SVT:s vallokalsundersökning. Men det visar också att Internetpolitiken är sorgligt underskattad hos de stora partierna.
För Centerpartiets del är valresultatet en besvikelse. Positionen som Alliansens näst största parti på EU-nivå är långt borta. Lena Ek kunde inte mäta sig med Marit Paulsen. Ek är en stark EU-politiker men har inte tagit så stort utrymme i valrörelsens strålkastarljus. Trots en starkare listtopp – med Abir Al-Sahlani och Marie Wickberg – ökade inte väljarstödet. Detta är Centerledaren Maud Olofssons första riktiga valmotgång.
Junilistan dansade en mandatperiod, hamnade i mindre konstruktivt sällskap i parlamentet, och trillar nu ur efter att egentligen inte ha uträttat något. Piratpartiet löper samma risk. Väljer piraterna rätt grupp – blir det den liberala eller De Gröna? – kan man kanske påverka. Väljer man fel blir det fem år med bara hög lön.
Det återstår att se vilken fördelning det nya EU-parlamentet får. Det som behövs är att liberala krafter får större påverkansutrymme. EU måste utvecklas i en riktning där individens frihet måste gå före maktens kontroll över massorna. Nog för att liberala partier – ja, fingret pekar på FP och C – har syndat i denna fråga, men det största hoppet står till den liberala gruppens kraft och inflytande för ett friare och öppnare EU.
Det blev Paulsens och piraternas kväll
Runner up, heter det på engelska för att beskriva den som hamnar på andra plats. Och det är två andrapartier som fått bäst fart på väljarna i den här EU-valrörelsen. Tillsammans med antietablissemangsrösterna i Piratpartiet.Mest missnöjda ska Moderaterna vara, men även Socialdemokraterna. De ökar, men väldigt lite jämfört med 2004 års bottennoteringar.
Så jobbar vi med nyheter