De flesta Nyköpingsbor har någon sorts anknytning till Bissarna. Spelar man inte själv har man kanske ett syskon, en kompis eller ett barnbarn som spelar fotboll eller på annat sätt är engagerad i föreningen. Jag har faktiskt själv spelat fotboll i Bissarna men gör det däremot inte längre.
Ahmad Eid blev involverad i klubben på grund av sin bror. Han hade spelat i en del olika lag utanför Nyköping under en period. För några år sedan kom han hem till Nyköping och Bissarna. I samband med det fick Ahmad Eid förfrågan att gå med i styrelsen.
– Jag har mycket erfarenhet inom företagande och man behövde min hjälp på den fronten. Det kändes kul när min bror spelade där. Dessutom jobbar Bissarna med en hel del projekt som jag står bakom, till exempel Nattfotboll och BIS-international, säger han.
Efter många år i styrelsen hade Ahmad planer på att hoppa av. Men runt samma tid blev han erbjuden ordförandeposten.
– Trots att jag egentligen inte kände att jag hade tid för mer ideella verksamheter ville jag gärna hjälpa till. Till slut tackade jag ja.
Enligt Ahmad är något av det svåraste med att vara ordförande i föreningen alla känslor som är inblandade.
– Det finns människor som älskar fotboll över allt annat. Hela deras liv kretsar kring laget och föreningen. Då kan något så enkelt som att man förlorar en match beröra väldigt djupt. Även om det förstås bara handlar om kärlek till laget kan det leda till tråkigheter.
Som sin viktigaste uppgift ser Ahmad att se till så att så många som möjligt är nöjda med föreningen.
– Tyvärr går det inte att tillfredsställa alla när det är så många människor inblandade, säger han.
Även om jag älskade fotbollen i sig fanns det en del saker runt om som kunde kännas jobbiga. Bland annat fanns det föräldrar som blev så engagerade i matcherna att de blev alldeles hetsiga och ibland riktigt otrevliga. När jag berättar det för Ahmad nickar han igenkännande.
– Just det här med föräldrar är nog bland det tuffaste vi diskuterar. Det blir ett stort problem när det handlar om barn. De är sårbara och snappar lätt upp saker. Vuxna måste tänka på att det de säger berör alla runt omkring. Även om man förstås vill sitt barns bästa måste man förstå att fotboll är en kontaktsport där det kan inträffa olyckor.
Trots att jag lämnat mina fotbollsambitioner bakom mig kan jag sakna att spela matcher bara för skojs skull. Så innan jag går frågar jag Ahmad om inte han kan bjuda in mig till nästa spontanfotbollsmatch.
– Absolut, det ska vi nog kunna ordna! säger han.
Då återstår det bara för mig att gå hem och invänta inbjudan.