Det parti som har den kanske knivigaste positionen i svensk politik för tillfället är Miljöpartiet. Låter det märkligt när det finns flera partier på allianssidan som snurrar under eller strax över fyraprocentsspärren? Jo, men faktum är att Miljöpartiet för att inte tappa väljare behöver markera avstånd åt vänster – utan att glida för långt åt höger. Detta lär prägla partikongressen som börjar på fredag.
Där står mycket på spel. Miljöpartiet vill så gärna vara en tredje kraft i svensk politik. Detta har visat sig vara svårt. En tredje kraft måste alltid förhålla sig till de två andra mer dominerande aktörerna för att inte hamna helt vid sidan om.
Mixen av miljöpolitisk dogmatik, auktoritetsskepsis i övrigt och en retorik färgad ljusröd av marknads- och konsumtionskritik, har sedan 2006 varit en hyfsat framgångsrik formel för MP. Men lika lite som Folkpartiets jättekliv uppåt 2002 har detta lett någonvart.
Dörren till Rosenbad har varit stängd. MP satsade på fel häst i valet 2010 och partiets positioner frontalkolliderar då och då med de två stora krafterna, alliansen och Socialdemokraterna, som mer ser tillväxtens nytta för välfärdssamhället.
Mona Sahlins MP-kramar har med Stefan Löfven ersatts av ett fokus på Industrisverige från det största oppositionspartiets sida. Miljöpartiet och Socialdemokraterna får då allt svårare att gå hand i hand och i valet 2010 såg vi hur illa Vänstern och Miljöpartiet passade varandra.
Så vems hand kan Miljöpartiet ta? Centerpartiets Annie Lööf sträckte ju ut sin för bara någon vecka sedan. Svårigheterna för Centern att samregera med Miljöpartiet är egentligen inte större än för Socialdemokraterna eller Folkpartiet. Alla måste kompromissa.
Enligt språkröret Gustav Fridolin säger Miljöpartiet bara nej till att bli ett femte alliansparti. Som enskilda partier kan språkröret däremot tänka sig att samregera med flera av dem, däribland Lööfs. Bara det inte är alliansen.
Det blir lite ordlek över det, en så omfattande samverkan måste förstås ändå byta namn. Fem regeringspartier skulle öka krockrisken och statsminister Fredrik Reinfeldt bildar bara en så bred koalition om han är nödd och tvungen.
Men intressant är att Fridolin inte avvisar en regeringssamverkan med Moderaterna.
Där har en barriär brutits. I en tid där socialdemokrater och moderater turas om med att låna varandras argument är beskedet på sitt sätt väntat.