Twitter är en mikroblogg, som i princip fungerar som en syjunta för den tjattrande klassen. Twittrandet är ett ständigt flöde av kommentarer från politiker, konsulter och journalister. Journalister som inte finns på Twitter begår tjänstefel. Personligen klickar jag in på mikrobloggen några gånger om dagen. Det gör jag i huvudsak av rädsla för att missa något, snarare än att någon faktiskt har något att säga. Ni förstår skillnaden.
SN-gate är en ämnestråd på Twitter, som till stor del handlar om tidningens bevakning av landstingets arvodesaffär. Tråden är den viktigaste kommunikationsdelen i en PR-kampanj, som följer de fem stegen i kommunikationsstrategernas formulär 1A:
1. Identifiera fienden
(Vad hette lokalblaskan? Södermanlands nyheter?)
2. Byt fokus
(Kampanjjournalistik rimmar bättre än kristallkronor.)
3. Använd lojala följare
(S-bloggare eller journalister som har barn ihop med landstingsrådet.)
4. Sprid fakta som är fördelaktig
(Här är två insändare av 100 som inte borde ha publicerats)
5. Sätt ner foten och utropa fienden till förlorare.
(Tack för ett gott samarbete och glöm inte att sätta in stålarna på kontot)
Ingen är felfri. Det är nyttigt för granskaren att bli granskad. SN:s ledarredaktion ifrågasätter varken rådgivningen – även om informationsavdelningen redan är större än ett fotbollslag, och de egna produkterna inte kände till att Zlatan var på ingång – eller att majoriteten behöver hitta nya plattformar till sitt politiska budskap.
Däremot bör olika agendor inte blandas ihop. I går bekräftade landstingets egna revisor, folkpartisten Hans Molander, farhågorna att Jerdén, sedan flera veckor tillbaka, agerat som en politisk sekreterare. Molander går så långt att han kallar informationsavdelningen för en ”propagandamaskin”, som påminner om gamla Ryssland (SN 5/4).
För adeln, vilken belönades med förläningar av makten, hade feodalismen sina fördelar. Men Anna Jerdén har, i sitt uppdrag som opolitisk informatör, suddat ut alla gränser mellan sin egentliga arbetsbeskrivning – att ge landstingets medborgare information om alltifrån politiska beslut till apotekens öppettider – och landstingets kommunikationsstrategi – att utmåla samma medborgare som en våldsam pöbel, förda bakom ljuset av lokaltidningen.
Även om situationen bör vara klar som kristall för samtliga inblandade, undantaget landstingdirektör Karin Welin och den politiska majoriteten, bjuder jag på följande exempel:
"SN:s bevakning av Landstinget Sörmland har mer liknat förföljelse än journalistik. Tidningen har tillsammans med Facebookgruppen "Stoppa rofferiet i landstinget" drivit en grupp människor att ställa sig utanför landstingshuset med oklart mål, utom allmänt missnöje." (Landstingets informationschefsblogg, 12/3).
I ett stycke lyckas Jerdén dels ta avstånd ifrån en webbsida, som startades av den moderata oppositionsledaren Magnus Leivik, dels ifrån de upprörda skattebetalare, hennes egna uppdragsgivare, som inte anses vara kapabla att fatta egna beslut.
Inte med ett ord nämner Anna Jerdén hur undertecknad, bara några dagar tidigare, fördömde alla former av våldsamma demonstrationer (SN 9/3).
Hans Molander gör rätt som kräver en utredning. Frågan är vilken konsult som landstinget kommer att kalla in den här gången?