Det fria ordet
Gång på gång ser vi hur diverse samhällsaktörer utan att blinka kan tänka sig att begränsa dessa friheter för andra till eget gagn. Detta borde alltid göras med en brännande medvetenhet om vad man är inne och tafsar på. Men så verkar det inte vara. Och argumenten kan vara försåtliga. Det är en sådan liten justering att inte borde göra någon större skada, exempelvis. Eller att förändringarna är för ett gott syfte, eller att friheten kan utnyttjas av någon med onda avsikter.
Vi lever i ett samhälle där lagstiftarna kan tänka sig att öka statens möjligheter att granska och övervaka medborgare även utan direkt misstanke om brott och i samma andetag vilja inskränka tryckfriheten för granskande medier. Ironiskt nog så nekas landets alla släktforskare samtidigt möjlighet att digitalt ta del av 1990 års folkbokföring - av just integritetsskäl.
Mest bekymmersamt är det när demokratiskt valda politiker gärna vill begränsa andras friheter. En majoritet av riksdagsledamöterna ser, enligt Dagens Nyheter, inga bekymmer med att begränsa tryckfriheten jämfört med idag eller att kraftigt inskränka meddelarfriheten för poliser. Dessa siffror är intressant nog betydligt tydligare i kollektiva, namnlösa undersökningar än i situationer där den enskilde ledamoten måste lämna ett rakt svar för egen del. Det finns naturligtvis skäl för det.
Moderaten Henrik von Sydow formulerar det väl i DN: Alla som föreslår förändringar (av tryckfrihetsförordningen) har en tung börda att bevisa vad som är bristerna med den nuvarande ordningen.
Nog för att integritet och yttrandefrihet till synes kan krocka idag, men ska man in och reglera detta förhållande med lagstiftning är det en grannlaga uppgift. Våra folkvalda lagstiftare och tunga samhällsaktörer måste sannolikt påminnas om att ett av de hårdaste ingreppen i en enskild människas integritet är att i lag hindra denna från att säga sin mening.
Så jobbar vi med nyheter