Det går som en dans trots deras handikapp
Arne Priske harklar sig, han rättar till mikrofonen och sin lejonmask. Så där säger han och rättar ännu en gång till masken. Så där, nu. Varpå han börjar sin lejonsång. Ett gäng utvecklingsstörda har bytt sin dagverksamhet en dag i veckan mot teater. I sommar ger de Ovan regnbågen.
Sedan i höstas repeterar ett minst sagt glatt gäng denna pjäs en dag i veckan.
Varje tisdag är vi här, säger Helen Eklund på plats i Tessinskolans aula.
Hon är den goda Fen i pjäsen.
Det är jättelätt. Jag har inga problem med att komma ihåg vad jag ska säga. Jag har lärt mig utantill, säger hon.
Inte heller Stefan Paulsson säger sig ha några problem med att stå på scenen. Allt är tydligen så lätt att det inte är mycket att orda om.
Jag spelar innebandy också, och fotboll, påpekar han i stället.
Egentligen ska Stefan, Helen och alla deras skådespelarkompisar vara på kommunens dagverksamhet för utvecklingsstörda, på sitt jobb alltså.
Nu har de sedan september i fjol i stället fått förmånen att öva på att agera och sjunga på scen.
Det här bryter alla rutiner. Det blir nya situationer, säger Anders Eriksson som jobbar inom omsorgen i kommunen och också finns med i en roll.
Och att det ger resultat råder det inget tvivel om.
De har lärt sig massor. Självförtroendet har ökat, säger Anders och fortsätter.
Alla växer. Vi växer också, konstaterar han.
För de allra flesta av de normalstörda (ett annat ord för normalbegåvade) är det här också första gången på scen.
Omsorgen har hyrt in Mari-Louise Lorentzon som föreställningens regissör. Till vardags är hon inriktningsansvarig för teater och drama på Tessinskolan.
Det här är veckans bästa dag, säger hon.
Hennes gymnasieelever hjälper till med rekvisita, kulisser och även vissa andra scengöromål. Mari-Louise erkänner utan omsvep att hon gärna sett att dessa elever kunde bjuda lite på det som denna grupp gör hela tiden.
Det är så omedelbart, Vilken spontanitet. Det är så genuint och äkta. Och vilken värme sen. Det är inte så dumt att komma hit och få sig en kram, ler hon.
Problem som att prata tillräckligt högt, vara vänd åt rätt håll och komma ihåg sin replik håller man nu på att öva bort.
Mitt mål är att de själva ska klara sig på scen.
Gruppen började med att göra mindre övningar i att agera. Efter en tid bestämde man pjäs varpå de började se för vilken roll vem passade bäst.
Det mesta har gett sig självt, säger Mikael Åhlund.
Visst, vissa ändringar har man gjort. Men Arne var lejon från första början. Så var det bara.
Han är den i sin lejonroll, som till slut skrämmer iväg den farlig häxan. Han upptäcker också att han egentligen inte behövde bege sig till trollkarlen för att få sitt mod. Det fanns ju hela tiden inom honom.
Förmodligen samma mod som får honom att kliva upp på scen. 14 och 15 juni ska de spela pjäsen inför publik. I september är de sedan med på Gränslösfestivalen.
Så där, nu.
Arne är redan redo.
Så jobbar vi med nyheter