Det grå monstret i skyn
Klockan var vid pass tio på förmiddagen den här dagen i slutet av september år 1940. Potatisupptagningen var i full gång även så i vår lilla by Hede i Bergslagen i det nordöstligaste hörnet av Västmanland nära dalgränsen.
Morfar hade just rätat på ryggen över plogfåran och tittat på sin gamla silverrova uppfiskad ur västfickan. Han bestämde att nu var det dags för en första rast i potatisplockningen och vi kunde tulla ur svagdricksflaskan.
Just då dök det upp. Det grå monstret. Långsamt, långsamt men hotfullt uppenbarade det sig över granngårdens fridfulla lilla skogsbacken i sydväst.
Ute i Europa rasade det andra världskriget. Praktiskt taget alla länder var påverkade av kriget eller erövrade av det nazistiska Tyskland och dess bundsförvant Italien. Den tredje axelmakten Japan hade ännu inte inträtt på allvar i erövringarna utöver operationerna emot Kina och Franska Indokina (Vietnam).
Några få öar i Europa; Portugal, Schweiz, Spanien och Sverige som förklarat sig neutrala eller s k neutrala, klarade sig undan med blotta förskräckelsen. Danmark och Norge ockuperades redan i april, Beneluxländerna och Frankrike hade fallit. Det stolta Frankrike genomrändes av de motoriserade tyska kolonnerna på några veckor.
Nu återstod endast Storbritannien, ensamt mot ett allt mäktigare och segerrikt Tyskland. Ytterst allvarligt var dessutom att Tyskland hade ingått en pakt med den kommunistiska Sovjetunionen i syfte att dem emellan stycka och dela på bitar av Östeuropa, framför allt Polen.
England stod nu ensamt mot fienden. USA var ännu inte med i kriget.
Storbritannien utsattes nu för det omedelbara hotet av en invasion. Hitlers invasionsplan Seelöwe (Sjölejon) var klar. Först måste alla hinder för överfarten och luftlandsättningarna undanröjas genom massiva bombningar. Slaget om Storbritannien började. Det pågick under junioktober 1940 och kulminerade i början av september, då det kom till en vändpunkt.
Heroiska insatser av RAF, det brittiska flygvapnet, avvärjde hotet trots ett svårt numerärt underläge. I ett tal till underhuset den 20 augusti sammanfattade Churchill (den engelske premiärministern) folkets tacksamhet till flygarna: Never in the field of human conflict have so many so much to owe to så few (på det mänskliga slagfältet har aldrig så många haft så få att tacka för så mycket).
Nå det grå monstret var nu mycket närmare, rörde sig makligt i vinden på rätt låg höjd. Ett slags lina, som visade sig vara en tunn stålvajer, hängde och slängde undertill och som ibland daskade till mot marken. Endast knappt tio år fattade jag snart vad monstret egentligen var.
Genom regelbunden läsning i tidningen om krigsutvecklingen, kanske mera som fascinerande äventyrsberättelser, visste jag genast att det rörde sig om en spärrballong. Uppenbarligen kom den från England med sydvästfvinden, troligen från Londonområdet eller någon annan storstad av betydelse i Storbritannien. Sådana gasfyllda ballonger bildade s k luftstängsel som skydd mot flyganfall. Förankringsvajrarna och mellan ballongerna horisontellt och kors och tvärs uppspända linor hindrade inflygning.
Ballongerna arrangerades i flockar på upp till flera tusen meters höjd. Den då aktuella ballongen kanske slitit sig eller fått förankringsvajern avskjuten eller avklippt av störtande plan.
Min jaktglada morbror rusade hem efter sin älgstudsare, brassade på ordentligt men med klent resultat. Han drog den förhastade slutsatsen att ballongen lätt kunde tvingas ned sedan några skott punkterat densamma. Men spärrballonger var uppbyggda av ett antal gasfyllda celler, varför man nog behövde peppra på med åtskilliga kulor och träffar. Han lovade i förskott att förse mormor med dyrbart ballongsiden.
En på sitt sätt lustig episod lär ha inträffat vid snickerifabriken i stationssamhället en halvmil söderut. Den mångårigt anställda, i grunden snälla men ibland tvära och inbitna ungkarlen Gunnar B uppsökte under förmiddagsrasten utedasset på fabriksgården. Just då passerade spärrballongen med sin nedhängande lina, som träffade prevetet med Gunnar inuti. Han var van vid skämt och upptåg från ungdomliga arbetskamrater och trodde förstås att något nytt i den vägen var på gång. Stålvajern träffade med en kraftig duns som nästan välte det bräckliga huset.
Då hördes inifrån dasset på grov västmanländska: Hör ni pöjka, lå bli skithusä, annars jää. . . Och Gunnar kom utrusande med byxorna nere vid anklarna.
Strax efteråt gick ballongen rätt över norra stambanan. Stållinan orsakade ett livligt elektriskt fyrverkeri med strömlöshet som följd, Efter en tid fick vi veta att spärrballongen åstadkommit en hel del skador på sin väg tvärs över Götaland och Svealand. Den blev beskjuten utefter färden uppemot Gävletrakten, där den slutligt förlorat alltför mycket gas, blivit nedkyld under kvällen och landat.
Henry Hedman
Det här är årets sista sommarsurr. Tack för den här sommaren.
Debattred
Så jobbar vi med nyheter