EMänskligheten är mer urban än någonsin. 2050 kommer 7 av 10 världsmedborgare att bo i en stad. Det kommer att ställa stenhårda krav på energitillförsel, effektiva transporter, avfallshantering och återvinning av allt det som går att vinna åter. Inte minst om vi ska minimera utsläpp av klimatgaser och ha en mänsklig livsmiljö värd namnet.
Den som tror att lösningen på urbaniseringens problem och brister, är att bygga mer och snabbare gör det lätt för sig. Urbaniseringsvågen som sedan decennier sveper över världen i allt raskare takt, kräver att vi visserligen bygger mer, men också smartare. Att vi planerar klokare. Utan ett vettigt hållbarhetsperspektiv riskerar utvecklingen att ta en ände med förskräckelse.
I Peking är luften enligt myndigheterna något förorenad, samtidigt som diktaturen kräver att utländska ambassader som gör egna mätningar inte längre offentliggör dessa (DN 7/6). Storstäder världen över sveps in smutsigt dis. Städer som växer för snabbt tappar lätt andan. Smogen avslöjar att luften är allt annat än frisk som vid en fjällbäck. Fortsätter den utvecklingen riskerar städer att bli till platser där folk bor för att de måste – inte för att de vill.
Det urbana breder ut sig, i växande utsträckning också på höjden. På allt fler platser, även i Sverige, behöver politiker och planerare titta uppåt för att se nya möjligheter i det urbana. Dyra markvärden, ont om utrymme, samhällen som förtätas. De höga husen kommer att bli högre – och grönare. Ju smartare vi kan bygga, med kretsloppstänkande, långsiktighet och hållbarhet som bärande värden, desto bättre blir förutsättningarna för att stadsborna har det bra även i övermorgon.
Att städerna växer så det knakar betyder inte automatiskt att landsbygden förlorar sin dragningskraft. En framtid på några dyra kvadratmeter, nitton våningar upp, nära storstadens puls och utbud, är inte nödvändigtvis vad alla drömmer om. I framtidens karriärdrömmar kan såväl öppet landskap som röda stugor också rymmas. Men det är möjligt att det blir en fråga om vem som har råd att bo längre bort, har råd och tid att transportera sig. I ett samhälle där den enskilda persontransporten blir allt dyrare, kan kollektivtrafiken komma att sätta gränserna för var allt fler har råd att bo.
Med uppfinningsrikedom och teknikutveckling kan vi säkert begränsa de negativa effekterna, med förnyelsebara bränslen i mer hållbart producerade fordon exempelvis och mer utvecklade it-tjänster. Men det krävs också att betongen får mer av gröna inslag. Regeringen har lagt resurser på vad som kallas Hållbara städer, satsningar som ska samla goda exempel på hållbar stadsutveckling, ekologiskt, socialt och ekonomiskt. Arkitekter, kreatörer, innovatörer och stadsplanerare utmanas.
Kan miljonprogrammen komma att bli miljöprogram? Hur ger vi den urbana grönskan utrymme i en alltmer förtätad stadsbild? En lummig park på tolfte våningen?
Med tanke på vart utvecklingen mot 2050 pekar, talar vi alldeles för lite om de här frågorna.