Det är som nya tillskottet i familjen, sköldpaddan Petunia – eller är det Petrus – könsbestämningen är inte riktigt klar – får hon tio minuter under värmelampan så börjar hon leva igen. Röra på sig som en sådan där nyckeluppdragande leksak.
Hon (jag kallar henne fortfarande för det eftersom jag annars bara har killar i familjen) skulle inte fungera utan värme. Inte smälta all sallad hon stoppar i sig, inte röra på sig, inte heller överleva under en längre tid. Mer eller mindre förtvina.
Och så är det kanske med oss människor också. Får vi bara lite sol på oss så blir allt så mycket lättare.
Och helt plötsligt, efter fler månader i en kylbox med minimalt med goda dofter så blir det en explosion i näsan med gamla aha-upplevelser så fort man går utanför dörren.
Jag älskar när snön smälter på grusvägen utanför huset och den råa doften av lera och något annat frigörs.
Och den varma och på något sätt rensande doften när man tar bort de gamla högarna av löv som man inte riktigt hann med att plocka bort innan snön föll i höstas.
De små färgklickarna, som dyker upp över allt bland de gula grässtråna, lyfter känslan också, liksom de glada ropen från fåglarna. Men de är kanske inte så glada som vi tror. Det kanske är mer "försvinn ifrån mitt träd", "titta inte på min fästmö", "hämta lite mat till mig NUUUU!".
Man kan ju fundera lite vad tranorna diskuterar då de i en V-plog flyger över huset. Pratar de om ställena de flyger över "där föddes min kusin, jobbiga människor som bor där men annars bra rastställe" eller kanske var de varit under vintern "ja du, vi provade ett nytt ställe i år, gott om fisk men trista vyer".
I dammen börjar äntligen våra fiskar så sakteliga väckas till liv. Min man sa häromdagen att han sett min fetknopp. En liten vitröd guldfisk av den bulligare varianten med vackra slöjlika fenor, med det oglamorösa namnet "Bullen". Det är alltid en överraskning hur många som överlever vintern. Än så länge har vi inte hittat några "floaters", det vill säga död fiskkroppar, så det känns lovande. Kommer i håg en vår då i stort sett hela vår koi-familj hade dött. Några hade lockats över till den grundare delen av dammen och frusit fast, andra tror jag hade drabbats av en sjukdom under hösten. Det var inga roliga dagar när vi tvingades fiska upp den ena döda kroppen efter den andra. Bara våra idar hade överlevt. De finns förresten fortfarande kvar i dammen och ser varje år till att minska vårt myggbestånd (de älskar mygglarver).
Men allt beror på den varma värmekällan som just nu strålar så härligt ned från himlen. Hoppas bara att de varma dagarna fortsätter och att fler saker vaknar till liv utanför dörren.