Det mesta talar för att Tony Blair stannar kvar

Tony Blair är den förste premiärministern någonsin som har gett Labour segern tre val i rad. Ändå kommer britterna att få ett mycket annorlunda House of Commons den kommande perioden som en följd av Labours stora mandatförluster till det liberaldemokratiska partiet.

Irakkriget, där Blair satte hela sin politiska prestige på spel för att inte stöta sig med USA, har spelat en viktig roll för valutgången. Rättvist nog har Tony Blair också fått ta emot den vrede som många känner över att ett stort antal unga män och kvinnor tvingats sätta livet till för ett krig som startade med en lögn.
Trots segern betraktas nu Blair som en belastning för partiet och spekulationerna om hans avgång pågår för fullt. Själv konstaterade Tony Blair osentimentalt och sakligt att de brittiska väljarna trots allt ville fortsätta med Labour-regeringen, men göra den mindre överlägsen och dominant på den politiska scenen.

Det brittiska valsystemet med enmansvalkretsar gör det möjligt för Labour att fortsätta regera med enbart 36 procent av väljarna bakom sig. Liberalerna vars framgång delvis beror på partiets konsekventa motstånd mot Irakkriget, innebär att det kommer att få en central roll i nästa parlament och att vi kanske ser slutet på det gamla tvåpartisystemet. I fortsättningen blir det inte enbart socialister och konservativa som slåss om regeringsmakten.
Men brittisk politik är inte längre röd eller blå. Tony Blairs och det nya Labours framgångar bygger till stora delar på att regeringen har fullföljt Margret Thatchers politik i stället för att som tidigare återgå till en traditionell vänsteragenda. Bland det första Tony Blair gjorde var att gå i clinch med de motsträviga fackpamparna. Genom att göra en tydlig boskillnad mellan partiet och fackföreningsrörelsen lyckades han föra en resultatrik tillväxtpolitik och åstadkomma en ekonomisk utveckling i Storbritannien som står i en klass för sig i Europa.

Frågan är varför Tony Blair skulle lämna ifrån sig premiärministerposten till sin betydligt mer vänstersinnade och EU-kritiske antagonist Gordon Brown, just nu. Det är inte troligt att han avgår förrän han har förverkligat sina planer på den största valfrihetsreformen någonsin för elever och patienter i den brittiska skolan och i sjukvården. Går han tidigare skulle hela hans politiska gärning vara meningslös.