Det var ett på alla sätt starkt tal. Ordvalen för detta mörka, mörka kapitel i svensk historia, detta folkhemmets mest känslolösa sida, gör det än mer anmärkningsvärt att det fanns krafter – inom och utanför regeringen – som tänkte sig att neka dessa människor rätten till ekonomisk kompensation.
Visst var det fler än barnhemmens och fosterhemmens barn som for illa. Det var fler som misshandlades och som växte upp i misär och i skräck. Men de här barnen hade staten tagit över föräldraansvaret för – och svek.
Några av barnen som hamnade inom det offentligas försorg personifierade begreppet utsatt, en av ensamhetens yttersta utposter. De hade rätt till värme, trygghet och skydd. De mötte kyla, likgiltighet, våld och övergrepp. Tydligare än så kan inte samhällets svek samm anfattas.
De glömda barnen kunde aldrig leka, som författaren Viveca Lärn formulerade det vid den officiella ceremonin.
I grund och botten finns en påminnelse om att samhället – stat, kommun, landsting och myndigheter – aldrig kan garantera medmänsklighet, medkänsla eller samvete. Det offentliga kan bara agera medmänskligt eller samvetsgrant när medborgarna som styr och medborgarna som verkar inom dess ramar har möjlighet och tar ansvar för att göra det. Varje enskilt barn behöver en medmänniska som bryr sig och reagerar.
I dag kan vi bättre, lovade representanterna för det offentliga. Det tål att bevisas. Aldrig mer! är ett starkt ordval, ett nästan omöjligt löfte, men ett svagare uttryck än så hade varit oacceptabelt.