I sommar har organisationen Wikileaks sänt chockvågor in i CIA:s innersta krets. Assange, och de andra ideellt arbetande krafterna bakom Wikileaks, är inga klassiska journalister. De är i grund och botten hackers som bestämt sig för att utnyttja sin tekniska kompetens för att göra skillnad.
Wikileaks uttalade ambition är att skapa en världsomfattande plattform för spridningen av hemligstämplat material på nätet. Julian Assange har inga större, eller mindre, ambitioner än så. Sedan sajten grundades 2006 har Wikileaks bland annat avslöjat det politiska spelet bakom den finansiella kollapsen på Island och misstänkta krigsbrott i Irak.
Wikileaks har servrar i hela världen. Huvudservern finns i Solna utanför Stockholm och därifrån sprids nu tidigare hemliga uppgifter om kriget i Afghanistan, till alla som vill ta del av informationen. Det ligger onekligen ett romantiskt skimmer över att en sliten källare i en nordisk sovstad plötsligt kan befinna sig i världspolitikens centrum.
Organisationen är specialiserad på just publicering av hemliga dokument. Wikileaks är aktiva i sociala medier – men sajtens volontärer lämnar slutsatserna till läsarna. Ingen i klär sig rollen som en redaktör vars uppgift är att sortera information. Assange har själv kallat sig för ”hacktivist”.
När jag för inte så länge sedan gick på journalisthögskolan pratade våra föreläsare ofta om medborgarjournalistiken som ett sätt att göra den lokala tidningen mer relevant.
Internet har gett läsarna möjlighet att bidra till den journalistiska produkten på ett aktivare sätt än tidigare och genom läsarmedverkan hoppas mediekoncerner i hela världen överleva 2000-talet.
Wikileaks är public journalism i dess världsomfattande format. När Wikileaks i slutet av juli släppte över 90 000 dokument om kriget i Afghanistan förändrade man i ett svep informationssamhället. Inte så mycket för informationen i sig, utan för på vilket sätt offentliggörandet gick till.
Ingen mediekoncern gavs ensamrätt till materialet. De stora drakarna fick snällt komma när Wikileaks kallade och ville ha största möjliga spridningseffekt.
Själva publiceringsbeslutet var redan taget – utan särskilt mycket hänsyn till varken individuella och politiska konsekvenser. Att Wikileaks inte lägger fingrarna emellan visade man redan för två år sedan när sajten offentliggjorde högerextrema British National Partys interna medlemsslistor. Den gången blev ett antal brittiska poliser av med jobbet efter Wikileaks publicering.
Wikileaks visar alltså hur nya publiceringskanaler utmanar dels journalistiken, dels politiken. CIA har ägnat tiden sedan Wikileaks presskonferens åt att förneka att de offentliggjorda dokumenten faktiskt innehåller några känsliga uppgifter.
Den påstådda bristen på allmänintresse hindrar dock inte den amerikanska säkerhetspolisen, och Nobels fredspristagare Barack Obama, från att göra sitt bästa för att tysta Wikileaks.
Hacktivisterna som hittills bara arbetat för att avslöja sanningen.