I det lilla frirummet på Gripenskolan finns utrymme för så mycket, trots den begränsade ytan. Bilderna av Förintelsen, folkmorden, de utsträcka händerna från dess offer under 1900-talet följer väggarna. Bokhyllorna dignar med relaterad litteratur. Det som var tänkt att påminna om Förintelsen, en följd av gymnasieelevernas resa till koncentrationslägret i Auschwitz, blev till slut till ett rum som med tung erfarenhet av historien vill säga något om framtiden. Om människan, samhället och brott mot mänskligheten.
Vägen till folkmord kan tyckas lång, men det finns i vardagen komponenter som kan förvridas till att tjäna helt andra syften än det medmänskliga och humanitära. Jag hamnar i ett samtal med läraren Ola Flennegård och vi talar om folkmordens komponenter – och jag lyfter då fram hur industrialismens 1900-tal gav förutsättningar för organiserat massmord på en skala som inte tidigare var möjligt.
Han instämmer delvis, men påpekar att det är viktigt att inte förenkla processerna. Att vi inte får glömma hur byråkrati och ideologi samverkade för att få så många att delta i något så fasansfullt.
Genom moderna folkräkningsmetoder och mer tillförlitliga registeruppgifter, blev deportationer högeffektiva i en tid där segregerade bosättningar var vanliga. Få hade någon chans komma undan.
Det var inte bara verktyg och infrastruktur som gjorde detta möjligt, utan det var också medmänniskor som på ett eller annat sätt inordnade sig inom strukturerna, i förövarnas led, när utrotningspolitiken förverkligades.
I fallet med Förintelsen var det exempelvis inte alltid tyska trupper som utförde deportationerna. I många ockuperade stater nyttjades lokal polis och andra myndighetspersoner som hantlangare i förintelseprocessen.
Samtidigt pågick en avhumanisering av de bortforslade. 1900-talets innovationer nyttjades inom ramarna för ideologiska teser byggda med tusenåriga fördomar i form av antisemitism. Även antiziganismen, rasism riktad mot romer, har likartade komponenter. I båda fallen samverkar religiösa föreställningar med främlingsskräck – och dess spår finns i ordval, i talesätt och myter. När detta ges officiell legitimitet genom den styrande ideologin, öppnas möjligheter att mobilisera massorna.
Benny Grünfeld, som själv överlevde Auschwitz, är den som tänder det stora vita ljuset som markerar frirummets invigning. Han är en av allt färre som minns offren och förövarna som levande individer. En dag finns inte ögonvittnena kvar, de som verkligen stod där och valdes ut eller bort, till straffarbete eller gaskammare. Kvar finns sedan bara de dokumenterade vittnesmålen. Men kunskaperna och lärdomarna lever vidare också i andra former, om vi använder oss av dem, tar tillfället i akt att fördjupa oss när möjlighet ges.
Demokratin är en överensko mmelse. Den handlar inte bara om att majoriteten får bestämma – utan också om hur de 51 procenten respekterar och förhåller sig till de resterande 49. Respekten för det som inte är likadant, för den som har en annan mening och den gemensamma överenskommelsen om att vara ense om tagen även där vi är oense, utgör en kärna i det som skiljer oss från tyranniet.
Det som skiljer oss från tyranniet
Rösten spricker lite för Malin Mattsson Flennegård när hon ska tacka sina elever för de insatser som lett fram till invigningen av frirummet på Gripenskolan.Sett till summan av allt det man tar in och de känslor som väcks just då, är det föga förvånande.Denna invigning, som hölls i tisdags eftermiddag, förmedlar en stark upplevelse. Inte enbart för att det berör ett viktigt ämne som lätt väcker starka känslor. Utan för det faktum att detta så tydligt betyder så mycket för så många av eleverna och lärarna i rummet. Det är känslor att vårda och värdesätta.
Så jobbar vi med nyheter