När stater tar sig rätten att tränga in allt djupare i människors privata sfär, blir frestelsen att veta mer raskt starkare än respekten för gränserna.
Tryggheten ska garanteras genom allt större intrång i friheten. Den som inte har något att dölja har inte heller något att frukta. Bara du låter andra läsa din post, spåra din bil och avlyssna dina samtal, så kan du känna dig lugn.
Tidningen Washington Posts avslöjande om den amerikanska övervakningsmyndigheten NSA:s kontinuerliga brott mot lagens gränser är ingen skräll (16/8). Allt följer det stirrande ögats inre logik. Om övervakaren inte hittar något så beror det på att myndighetens befogenheter är för svaga. Egen kompetens eller inkompetens görs aldrig till någon faktor i sammanhanget.
De omfattande övervakningsverktyg som i dag finns till förfogande kan göra betydligt mer än vad politiken har godkänt. Frestelsen att tänja på reglerna – och hålla tyst om det – växer. Först trampar man på gränsen, sedan över den, för säkerhets skull.
Politikerna hålls ovetande – formellt sett – så ingen behöver ta ansvar utåt. Anställda övervakare får veta att rapporterna till politiken måste tvättas. Det får aldrig framgå att regelverken kontinuerligt tummas på. Det goda uppsåtet ursäktar varje kränkning.
Det finns en god anledning till att staten inte ska veta allt. Ju längre in man tränger i människors privata sfär – desto mer överflödig information strömmar in. Laglig men ytterst privat information kan sedan när som helst kan läcka till vem som helst. Ju mer makten vet om någons svagheter desto mer frestande blir det att utnyttja dessa.
Tankefelet är att kollektiv trygghet i dag betraktas som den personliga frihetens absoluta motsats. Detta borde ge en bitter eftersmak – särskilt i ett land som USA vars trohetsed avslutas med orden: med frihet och rättvisa åt alla.