Det torftiga kulturutbudet
Jan Älfvåg och Jan Behring har tagit för mycket näring från det provinsiellt torftiga konstutbudet. Av den anledningen kan de inte heller tillgodogöra sig den goda konsten och smaken utan får nöja sig med att omfamna det uselt simpla. Det här handikappet försöker de dölja på olika sätt.
Jan Älfvåg genom att framhålla internationella kontakter som en personlig merit. Av det hela blev det endast en stor såpbubbla som det var lätt att genomskåda, innan den sprack.
Jan Behring däremot kör med tricket att höja tonläget och domdera på som en kasernpolis. En den dåliga smakens konstapel, skulle man kunna säga. Innehållsmässigt blir det mest liknande musen som röt.
Lusthuskotteriet placerar ut den ena meningslösa skulpturen efter den andra. Samtliga dessa objekt saknar konstnärlig lödighet, inget linjespel, inga harmoniska proportioner (gyllene snittet), inte det stramt eleganta och inte minst saknaden av konstnärlig avklarning och karaktär. Var i kommunens regelverk står det att privatpersoner får syssla med denna nedskräpning av stadskärnan?
Att Jan Älfvåg och Jan Hötorgarn Behring anammar det här utbudet är en självklarhet, eftersom de saknar allt vad estetisk begåvning heter. Mina meningsmotståndares trovärdighet blir inte bättre av att de befinner sig i en skranglig Hötorgskärra och från den tribunen talar om kreativitet och full fart framåt. Det är ju enbart löjeväckande.
Birger Eriksson
Så jobbar vi med nyheter