Det är betydligt svårare att resa solo i länder där klyftan mellan rik och fattig är så djup, att befolkningens generositet har övergått i girighet. I de indiska metropolerna lever, och dör, människor vid trafikljusen medan förarna i nya Mercedes inte ens trycker ner vindrutan.
Utanför tunnelbanan i Moskva är tänderna på tiggarna färre, än antalet lediga expediter på lyxvaruhusen, som vill hjälpa just dig. Man behöver inte vara socialist för att se ironin i Marxbysten på torget utanför Rysslands första och största Ferrari-återförsäljare.
Anledningen till varför alla som besöker Östeuropa, alltid bör vara utrustade med ett paket cigaretter i ryggsäcken är enkel: ju fler som har fått, desto fler anser sig ha rätten att ta. Inget är så avväpnande som att bjuda på cigaretter, till någon som inte har råd att röka egna.
Det är kapitalismens skuggsida. Med kontanter, följer kriminalitet. Principen är precis likadan i Sverige när ungdomsgäng från ena sidan stan, drabbar jämnåriga ifrån andra. Gängen har inga pengar att köpa nya mobiltelefoner för. Däremot lever de i ett samhälle, vilket är tillräckligt välmående, för att de ska veta exakt vilka mobiler som är värda att stjäla.
I centrala Malmö – ja, Malmö. Inte Manhattan – har utvecklingen gått så långt att unga vuxna i dag byter ut sina vita sladdar till iPoden mot svarta. Bära synliga, vita sladdar är som att be om att bli rånad. Mönstret är samma över hela världen och har inget med etnicitet att göra: lite begär lite. Lite mer, begär lite mer.
Mycket har ändå mest.
När Sydafrika dukar upp till fotbollsfest kan vi som vill, alltså välja att se en annan verklighet bakom fasaderna. Hittills har minst fem utländska journalister blivit rånade. Landet är så utsatt för kriminalitet, att svenska reportrar väljer att bo i villor med säkerhetsburar.
I Sydafrika är skillnaden mellan fattig och rik så markant, att inte ens de som har, kan ta sig lyxen att känna sig fria. Varje dag, året runt mördas 65 människor. Drygt 55 000 kvinnor våldtas och 350 000 utsätts för väpnade rånförsök eller grova misshandelsfall. Det är statistiken bakom den sydafrikanska vardagen.
Sedan demokratiseringen 1994 har Sydafrikas ekonomiska välstånd ökat. Det har vuxit fram en svart medelklass i områden som uppmärksammade Soweto. Och så länge Nelson Mandela är i livet, fungerar han som en enande symbol för hela sin regnbågsnation.
Men Sydafrika är ett land med avgrundsdjupa sprickor: mellan fattig och rik, mellan svart och vit, mellan kvinna och man. Dagen när Mandela inte längre finns, riskerar Sydafrikas prioritering av nya fotbollsarenor, i stället för en intensifierad fattigdomsbekämpning, slå tillbaka mot hela nationen.
Absolut. Sydafrikanerna hade stor anledning att känna stolthet över sitt vackra hemland, när Bafana Bafana igår bjöd hela världen till fest. Däremot får världen inte vända ryggen mot Sydafrika när baksmällan sätter in.
För efter finalen väntar en vardag utan Nelson Mandela.