Vi socialdemokrater kommer aldrig, aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång att göra oss beroende av Sverigedemokraterna. Aldrig! Med de orden tog Socialdemokraternas dåvarande partiledare Mona Sahlin plats i valrörelsen 2010. Ingen brasklapp, inga om och inga men.
Det där Aldrig!-argumentet är redan historia. I går gjorde de rödgröna upp med Sverigedemokraterna i riksdagens finansutskott. Syftet är att stoppa den tänkta sänkningen av den statliga skatten för alla som tjänar drygt 36 400 kronor i månaden eller mer.
Svensk ekonomi står bland de starkaste i Europa. Vi har råd att stärka drivkrafterna för högre utbildning och belöna dyrköpta spetskunskaper bättre än i dag. Det vore att i en global ekonomi rent praktiskt konkurrera med kompetens. Genom att höja gränsen för när vi börjar betala statlig skatt så vill regeringen även minska de skadliga effekterna av värnskatten, utan att röra själva värnskatten. Det är en klok åtgärd.
Oppositionens agerande bottnar alltså inte i omsorg om statens ekonomi. Det är mer ett principiellt motstånd mot att de som betalar statlig inkomstskatt ska få en skattelindring. Det här var ett paket skräddarsytt för att Sverigedemokraterna skulle vara med.
Om de rödgröna gemensamt hade sagt nej till hela skattesänkningen med jobbskatteavdrag och sänkt statsskatt, vilket de vill, då hade SD backat ur. Regeringen får en smäll på fingrarna och väljarkåren får se att det finns ett pris för att regera utan egen majoritet. Motståndet mot SD hos de rödgröna var inte starkare än så. SD-ledaren Jimmie Åkesson tävlar nog med Jante om epitetet nöjdast för dagen.
Frågar du oppositionen blir du höginkomsttagare ibland redan vid 30 000 kronor i månaden, ibland något senare. Detta är talande. Det slår mot värdet av att förkovra sig, att skaffa sig spetskunskaper och att göra karriär i Sverige. Oppositionen säger: Gärna utbildning, men det är vi som bestämmer hur pass ekonomiskt beroende av staten du ska vara.
I praktiken leder en missad skattesänkning inte till något uppror hos de drabbade, inget snyftande. Jobbskatteavdrag nummer fem är ju det stora för alla som jobbar. Den stora förlusten i sammanhanget är att oppositionskvartetten medvetet skadar det budgetpolitiska ramverk som har gett Sverige så stora framgångar sedan 1990-talskrisen.
Ramverket kom till när Socialdemokraterna och Centerpartiet i en bister tid tog i hand – utan kramar, för landets bästa. Per-Ola Eriksson, som för Centerpartiets räkning då tog ansvar för att säkra hållbara statsfinanser, säger det enda raka: Detta är en pyrrhusseger. Oppositionen ger förvisso Alliansen en kortsiktig näsbränna, men till priset av en långsiktig urgröpning av statsbudgetens ramverk. Opportunismen vinner, ansvarstagandet förlorar.