Dialekterna är en värdefull kulturskatt

Dialekter lämnar sällan någon oberörd, vare sig de upplevs som charmiga eller hemska, tydliga eller svårförståeliga. Ordet dialekt kommer från grekiska dialektos som betyder samtal. Dialekten säger något om var vi kommer ifrån eller var vi åtminstone bott under en tid. Dialekter utvecklas och förändras, några försvinner och nya tillkommer. Precis som själva språket är dialekter aldrig statiska utan ständigt i förändring.

Utifrån dialekten kan vi skilja mellan människor från olika landsändar likväl som mellan socknar, dalgångar och kvarter. Det kan ses som ett chauvinistiskt och kontroversiellt ämne, men understryker snarare att vi lever i ett mångfaldssamhälle som inte ens nationalismens avigsidor förmår att sudda ut. Alla dessa dialekter bjuder på så många särpräglade ord och fraser, som både förgyller och fördjupar språket. Och språkfrågor engagerar. Det visade inte minst Fredrik Lindströms populära tv-serie Värsta språket.

En bred sammanställning av det svenska språkets dialekter skulle vara en mycket viktig tillgång för såväl forskare som andra intresserade. Men den senaste dialektordboken är från 1862-76. Det har hänt en del sedan dess. I början av 1950-talet påbörjades arbetet med att sammanställa en ordbok över Sveriges dialekter, en gigantisk faktabank som täcker från 1600-talet fram till nutid, över såväl dalmål, gotländska och rinkebysvenska. Men när den ansvarige för ordboksprojektet går i pension i sommar, ersätts han inte. Arbetet med ordboken går i stå. Det finns inga pengar, konstaterar myndigheten Språk- och folkminnesinstitutet beklagande.
I Finland, Danmark och Norge däremot satsas det extra på att ro liknande projekt i hamn. Men i Sverige ska det läggas i malpåse. Det är dock en kulturskatt som borde tas till vara. Riksdagsledamöter från både centerpartiet och folkpartiet har engagerat sig för att projektet ska leva vidare, liksom Sveriges Hembygdsförbund. Det krävs uppenbarligen en politisk insats för att hålla projektet vid liv eller helst komma närmare det engagemang som finns i våra grannländer.
Risken är dock att dessa välmotiverade protester bemöts med samma fågelholksattityd som Bosse Ringholm (s) bjöd på i riksdagen i fjol. De stod ett antal centerpartister och folkpartister i en debatt för att försvara och bevara det tusenåriga socken-begreppet, medan ministern svarade goddag yxskaft. Socialdemokraterna - all sin folkrörelseretorik till trots - fattade inget då och troligen är det lika illa även denna gång.