Brittisk politik är beroende av starka majoriteter. Det har gjort att regerandet har fungerat även när det styrande partiet inte ens har haft alla sina egna med sig. De tre senaste decennierna har sett två maktepoker komma och gå. Först med det konservativa Tories under Margaret Thatcher och John Major. Därefter med det en gång så nya Labour under Tony Blair avslutat av Gordon Brown.
Det var Brown som hade att förvalta arvet efter Blair, en polerad politiker som gjorde ett starkt regeringsparti av ett gammalmodigt och sargat Labour. Tony Blairs lyckliga resa började dock vingla på slutet – och efterträdaren Gordon Brown körde i diket.
Inte heller Liberaldemokraterna kan känna någon glädje efter valet. De socialliberala segerdrömmarna visade sig vara en synvilla, även om man förblir den största fria spelbrickan för den som söker bilda majoritet.
I dimman runt Downing Street tyder det mesta på att Tories tar över. David Cameron, som fått uppdraget att förnya och bredda det konservativa partiet, har lotsat Tories tillbaka från en 13-årig ökenvandring fram till maktens portar. Det otydliga parlamentariska läget kräver kohandel.
Valresultatet borde främst markera slutpunkten för Gordon Browns partiledarskap i Labour. Hans regering hade inte ryggrad att hantera den globala krisen, finanserna gled honom ur fingrarna – och väljarna gav honom kalla handen.
Men Storbritannien har bara delvis valt väg, bort från Labour. Oavsett vem som får styra landet kommer behovet av en ordentlig budgetsanering att överskugga det mesta. Det ekonomiska moras som Labour har försatt landet i, lär kräva en tydlig majoritet för att bemästra.
David Cameron må har förnyat partiets budskap, men mycket gammelkonservatism lever ändå kvar. Inte minst i synen på Europa. En navelskådande politik i mötet med en global ekonomi kommer inte att stärka Tories chanser att nå samförstånd med Liberaldemokraterna.