Djup splittring bakom gemensamma slagord

Med oppositionens politik kommer det bli svårare för Sverige att hämta sig från lågkonjunkturen. Höjda skatter i djup lågkonjunktur brukar inte applåderas av ekonomiskt bevandrade. Men det är ändå vad oppositionen tror att Sverige behöver.
Fast de är som vanligt inte överens om hur mycket eller på vad – eller vad de egentligen har för gemensamt mål.

Övrigt2009-10-07 05:00

Vänsterpartiet höjer skatterna med 47 miljarder, Socialdemokraterna med 20 och Miljöpartiet med 17.
S och MP vågar inte stöta sig lika mycket med de stora väljargrupper medelinkomsttagare som skulle drabbas hårdast om jobbavdraget togs bort. Nu får dessa väljare bara en mindre snyting. För att vara så emot jobbavdraget är MP och S anmärkningsvärt mycket för i sina budgetförslag. Genom att acceptera tre av fyra steg erkänner de att regeringens politik har varit rätt riktad och kritiken de själva har kommit med grundlös.
Vänstern vill höja skatterna med mer än vad Socialdemokraterna och Miljöpartiet skrapar ihop tillsammans. Det är inget litet bekymmer.
Chockhöjda skatter skrämmer bort väljare. Det är alltså inte svårt att se varför S-ledaren Mona Sahlin låste ute V ur samarbetet från början. Att hon fick vika sig var både en allvarlig prestigeförlust och ett självmål rent taktiskt. Ska partierna nu jämka sina krav på skattehöjningar så hamnar de någonstans mellan S och V – inte mellan MP och S.
Svårast bör detta vara för Miljöpartiet. Med två koalitionspartier som i varje andetag talar om sänkta skatter som ett slöseri, blir partiet bara en liten grön boj bredvid socialisternas bottentrål. Man kan nog enas om slagorden, men inte om politiken.
Gemensamt har de inte mycket att komma med. Mer än att de vill, löst formulerat, ha högre skatter. Enligt den egna argumentationen ska de nya jobben skattefinansieras till offentlig sektor. Industri och privat tjänstesektor ska betala den större offentliga apparaten. Det är en återvändsgränd i krisen. Det sänder föga eller intet hopp till den privata arbetsmarknaden där majoriteten av svenskarna har sin försörjning.
Läget inom oppositionen påminner om de borgerliga partierna i valen 1998 och 2002. Det var då fyra partier som nog kunde säga sig ha något gemensamt. Men inte förmådde de göra så mycket av det. De inre motsättningarna var betydligt starkare än de gemensamma visionerna.
Dagens opposition vet att de måste se eniga ut för att ha en chans i en valrörelse. Men de gemensamma förslagen är så få och skuggbudgetarna söndrar mer än enar.
Detta förblir ett djupt olyckligt förhållande, där ingen känner sig hemma.
Men de håller skenet uppe – för valets skull.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om